Jag hittade henne!

Jag hittade henne!

Det finns ögonblick som man omedelbart och instinktivt vet att man kommer komma ihåg resten av livet. I förra veckan inträffade ett utav dem.

Jag sitter längst bak i den stora föreläsningssalen där superproffsiga, Kenth Åkerman, pratat om att få andra att prestera bättre den senaste timmen. Om en liten stund är det min tur att äntra scenen. I ögonvrån ser jag hur dörren öppnas och en kvinnogestalt som försiktigt kliver in. Hon sveper med blicken över salen innan hon får syn på mig och kommer fram.
”Känner du igen mig”, viskar hon och ler lite osäkert.
”Det är klart jag känner igen dig”, svarar jag och ler tillbaka.

Det har gått tolv år sedan jag såg henne senast men hon är sig lik. Tolv års livserfarenhet har lämnat små, små avtryck i ansiktet men hon har samma charmiga leende, samma varma utstrålning och det spritter till av glädje i kroppen över att hon kommit. Att jag äntligen ska få visa henne vad hon ställt till med. Att jag äntligen ska få säga tack på riktigt.

Den som varit på en föreläsning med mig vet att ett av de förändringsverktyg jag presenterar är vikten av att ge komplimanger i vardagen. För att belysa detta har jag ett exempel från mitt eget liv där ett besked från Försäkringskassan spelar huvudrollen. Själva beskedet i sig var visserligen viktigt eftersom det var ett beslut om att det sjukbidrag jag uppburit sedan olyckan skulle avslutas. Men på beslutet hade min handläggare, Carina, som stöttat mig så mycket i jobbsökarprocessen, skrivit ett litet meddelande. En komplimang jag burit med mig genom åren och som bara vuxit i betydelse. ”När det blåser upp till storm bygger en del vindskydd, andra bygger väderkvarnar.”

När jag för några år sedan började använda den här historien i mina föreläsningar tänkte jag att jag måste ta kontakt med Carina och berätta för henne vad hon ”ställt till med”, men jag kunde inte hitta henne. Jag ringde Försäkringskassan vid upprepade tillfällen men det fanns ingen med det namnet. Jag letade fram de åtta personer runtom i Sverige som bar samma för- och efternamn och ringde upp dem men ingen av dem var rätt. För en vecka sedan letade jag fram andra gamla beslut som andra personer på Försäkringskassan undertecknat och tänkte att de kanske visste vart Carina tagit vägen. Nu visade det sig att de personerna heller inte fanns kvar och uppgivet förklarade jag för växeltelefonisten vad jag försökte göra. Jag hörde henne knappa på tangentbordet en stund innan hon återkom i luren.
”Jag har en Carina här som hette det du säger, men som bytt namn. Hon jobbar kvar i Göteborg. Vill du att jag kopplar fram dig?”
”Ja”, skrattade jag förvånat och hörde snart signalerna gå fram.

När hon svarade kände jag direkt igen rösten. Efter att jag förklarat vem jag var bestämde vi att vi skulle höras på kvällen istället eftersom Carina satt på spårvagnen på väg hem. Innan vi la på sa jag till henne att gå in på min hemsida och kika lite så hon kunde se vad jag pysslade med nuförtiden. Timmarna fram till det vi skulle höras igen blev lätt ångestladdade. Tänk om jag mindes fel? Tänk om hon inte vill kännas vid den där komplimangen? Tänk om jag bara drömt alltihop eller blandat ihop det med något citat jag fått på en lönelapp eller något? Nä, så kan det inte vara. Jag kommer ju ihåg det så tydligt. Men tänk om?

Efter en stunds kallprat där på kvällen kom så den förlösande kommentaren.
”Du, jag var inne på din hemsida som du sa till mig. Det där citatet som står där? Visst är det samma som jag skrev på ditt beslut för tolv år sedan?”
”Ja! Och tack gode gud för att du kommer ihåg det!” svarade jag lättat. Vi skrattade och pratade en stund till och precis när vi skulle lägga på så kom jag på det. Jag skulle ju ha en öppen föreläsning dagen efter i Göteborg som jag frågade om hon hade möjlighet att komma på. Hon skulle försöka men kunde inte lova något.

Det är med en väldigt speciell känsla jag inleder föreläsningen. Som vanligt berättar jag historien om beslutet från Försäkringskassan med Carinas lilla meddelande på och som vanligt knyter ihop säcken genom att berätta om ”Boomerangeffekten”, det man ger får man tillbaka. Den här gången dock med en extra twist. Jag berättar för publiken att jag letat efter Carina genom åren men inte hittat henne förrän igår och att hon nu sitter i lokalen. Sedan ber jag dem att hjälpa mig ge henne en riktigt varm applåd som tack för vad hon ”ställt till med”. Känslan när två hundra personer ställer sig upp och applåderar är mäktig. Från scenen får jag ögonkontakt med henne och ser hur hon rödögd nästan hukar när den positiva energin från alla människor träffar henne. Själv får jag anstränga mig till det yttersta för att inte börja gråta.

Det tog tolv år innan jag fick möjlighet att ge tillbaka den där komplimangen, men jisses vad det var värt väntan! Två människor har gjort varandra starkare. Två människor har för alltid insett vikten av att ge komplimanger. Och det hela inleddes med ett handskrivet litet citat på ett försäkringskassebeslut. Så enkelt det kan vara att lyfta en annan människa. Så fantastiskt, otroligt enkelt det kan vara.

Jag avslutar den här krönikan med en uppmaning:

Ge komplimanger! Ta chansen att bli någon annans Carina!