IBLAND TAR DE I MIG MED PLASTHANDSKAR

IBLAND TAR DE I MIG MED PLASTHANDSKAR

Kraftfulla-tankar

 

”Varför har du på dig de där”, frågade jag och nickade mot hans händer. Först tittade han oförstående på mig, men när han följde min blick och såg var den träffade började han skruva på sig.

”Chefen sa att man alltid skulle ha dem på sig”, svarade han till sist.
”Varför då? Hur löd motiveringen till det? Varför i hela fridens namn ska du ha på dig plasthandskar när du kommer in i mitt hem och sedan tar i mig?” fortsatte jag och försökte med måttlig framgång dölja min irritation.
”Nja, det handlar väl mest om att vi går till många olika personer och inte ska föra vidare eventuella smittor. Dessutom kan ju vi som hjälper dig ha olika åkommor som du säkert inte vill ha”, svarade han.
”Är det inte upp till mig att avgöra det? Bara jag vet vad jag riskerar utsättas för. Så vanligt är det ju inte så att det är motiverat med en slentrianmässig användning av plasthandskar. Dessutom är jag en helt vanlig människa utan vare sig smittsam sjukdom eller dålig hygien”, fortsatte jag.
”Det är möjligt, men nu har jag fått de instruktionerna och då är det det som gäller”, sa han och gjorde en ansats att börja hjälpa mig av med tröjan.
”Ska du ta i mig, gör du det utan handskar och vill du inte ta av dem så vill jag inte ha din hjälp”, svarade jag bestämt och backade undan. Han tittade först på mig med uppgiven min och sedan vädjande på sin kollega, som inte lyssnat lika noga på sin chef.

Varför det stod två personer från hemtjänstens nattpatrull i mitt sovrum klockan tolv på natten för femton år sedan, kräver förstås en förklaring. Eftersom jag inte kan förflytta mig från rullstolen till sängen, på egen hand, har jag ett larm som jag ringer på när jag behöver hjälp med just det. Dessutom behöver jag hjälp att få av kläderna och lägga mig till rätta innan John Blund kan föra mig vidare in i sömnens värld. Fungerar hur bra som helst, eftersom de i de allra flesta fall jobbar tyst och effektivt. En förutsättning när det numera ligger en styck fru, och ofta ett eller två barn, bredvid och sussar.

Det blev ett himla liv den där gången eftersom beslutet att bära handskar var taget av chefen för verksamheten. Jag stod på mig och försökte förklara för henne hur obehagligt det var att känna plasten mot min hud. Att det väldigt sällan var motiverat att använda dem och att det faktiskt skickade en signal om att jag var något man behövde skydda sig mot. Efter många om och men gav hon med sig med förbehållet att om personalen kunde motivera användandet vid enstaka tillfällen, så skulle det vara okej.

Det är som sagt femton år sedan den här episoden utspelade sig men plasthandskarna åker fortfarande fram emellanåt och långt ifrån alltid åtföljd av en motivering. Ibland tar jag fighten, ibland inte. Jag har upptäckt att det finns ett mönster, vid vilka tillfällen jag reagerar. När tillvaron flyter på, när jag känner mig stark, bryr jag mig inte. När det inte är så har jag en tendens att göra det. Som att jag behöver markera och bevaka mitt mänskliga värde mer då isen är tunnare inunder.

I teveserien ”Torka aldrig tårar utan handskar”, som för övrigt var fantastiskt bra ur många aspekter, är själva titeln också inledningsscen. Där torkar en sjuksköterska en svårt aidssjuk patients tårar, utan skydd på sina händer. Något som sågs som livsfarligt när man inte visste så mycket om sjukdomen ännu. Symboliken man vill ha fram är glasklar och ett konkret uttryck för hur man såg på homosexuella på åttiotalet. Utvecklingen har, via en lång kamp, gått framåt men själva fenomenet existerar alltså fortfarande.

Det finns inget jag och dem i det här, inget svart eller vitt eller någon beräknande illvilja. Bara människor som försöker göra så gott de kan, men som är okunniga och inte alltid reflekterar och ser konsekvenserna av sitt handlande i ett större perspektiv. Vid fel tillfälle och person kan beröringen från en plastinfattad hand förmodligen vara den sista lilla putten ned till en plats man sedan inte orkar kravla sig upp ifrån. En sista bekräftelse på att man bara är en devalverad form av släktet homosapiens. En andra klassens människa.

Vi kan alla ha otur och plötsligt befinna oss i en situation då vi faktiskt blir tvungna att bevaka vårt mänskliga värde. Att då, när vi orkar, faktiskt säga ifrån är så otroligt viktigt, nästan en skyldighet mot dem som inte just då har kraften att göra det själva.

Christian Wass

Annons-sida-wp-bred