Ibland är det för sent

Ibland är det för sent

Hur manusförfattarna till teveserien ”Allt faller” tänkte vete fasen. Eller rättare sagt så förstår jag hur de tänkte, det har kommit fram i efterhand, men att de inte gjorde det tillräckligt bra.

Första avsnittet: En tillskruvad karaktär av Jonas Gardell, spelad av…Jonas Gardell, står på en scen i Göteborg och kör någon typ av stand-up inför en måttligt road publik. Frustrerad av det ljumna mottagandet blir han grövre och grövre i sitt skämtande och till slut går han över gränsen. Till slut drar han ett försök till skämt om de som omkom i diskoteksbranden och möts då av tystnad och spridda burop. Förnedringen blir total när han efter föreställningen blir konfronterad av en tjej som var med vid branden, men som klarade sig.

Jag förstår poängen, förstår vad de försöker åstadkomma, vilken gräns de vill utmana men blir väldigt illa berörd och förbannad. Tänker på att anhöriga och vänner till ungdomarna som omkom precis fått en pil levererad rakt in i hjärtat. Enbart för att några högt uppburna och folkkära komiker ska få testa en gräns. Det kom en ursäkt och förklaring men ibland är det försent. Skadan sker i samma sekund som orden yttras och sedan spelar inga ursäkter i världen någon roll.

Gnäll och skrik, dörrar som slås igen och emellanåt ett gäng tårar som sprutar ut ur ögonen. Scenen spelas numera upp frekvent hos familjen Wass när sexåringen visar att hon minsann vill bestämma lite ibland också. Inga konstigheter med det, rätt påfrestande, men en naturlig del i hennes utveckling. Oftast kommer hon till sans efter ett tag och blir talbar. Oftast hinner vi iväg till skola, kör eller någon annan tidsbestämd aktivitet men ibland – ibland blir det försent. Ibland finns det ingen återvändo. Bussen, som oundvikligen går på ett specifikt klockslag, har gått. Då hjälps det inte att hon ångrar sig. Då spelar det ingen roll att hon förstår hur dumt hon betett sig. En del misstag går helt enkelt inte att reparera och hon lär sig det förhoppningsvis efter hand.

Jag har själv några ”surdegar” i tillvaron som jag förmodligen kommer få försöka förhålla mig till i resten av mitt liv. Saker jag sagt och gjort som fått ödesdigra konsekvenser. Saker som inte var beräknande eller illa ment, men vars följdeffekter blivit oöverskådligt negativa och som aldrig uppstått om det inte vore för mig. Jag har förklarat mitt handlande, bett om ursäkt och i de flesta fall har det räckt, men några gånger inte. Det stinger till i hjärtat när de där ”surdegarna” ockuperar medvetandet emellanåt men är en del av livet. En viktig del av livet som påminner mig om att det ibland är för sent.

Det hoppas jag folket bakom ”Allt faller” också lärt sig nu och inte gör om samma misstag. För hur man än vrider och vänder på det så har de gjort ett ganska stort antal människor illa. Trots att de rimligtvis bör ha varit väldigt medvetna om vilket sår de bestämde sig för att, i konstens namn, sticka fingret i. Men om de inte förstått vad de gjort så är det inte bara för sent – då är det dessutom riktigt, jävla obehagligt.