Hoppa då, din jävel!

Hoppa då, din jävel!

I lördags stod jag vid rondellen utanför lägenheten och väntade på taxin som skulle ta mig ut till Åby för lite travspelande. På avstånd hördes efter en stund det taktfasta musikdunket från en bil som närmade sig mitt håll.

Snart kunde jag även se bilen som kom farande i hög hastighet. Den motsvarade bilden som direkt dykt upp i huvudet när jag först hört oväsendet. Två killar i tjugoårsåldern med bakåtvända kepsar som satt i en golvsänkt S40. Breda däck, kjolar och spoiler där bak och rutorna naturligtvis nedvevade.

Jag flinade lite åt hur min fördom uppfyllts och tänkte tillbaka på hur jag själv åkt omkring på det viset i samma ålder. När den gröna Volvon tog sig runt i rondellen skrek det inte bara från däcken som nästan var på väg att kränga av ifrån hjulen. Killen på passagerarsidan hängde sig dessutom ut genom fönsterrutan och levererade adrenalinstint något jag hoppas han inte var så stolt över när han lugnat ned sig.
”Hoppa då, din jävel!”skrek han skrattande och körde upp långfingret i luften.

Jag ser mig omkring men eftersom det inte finns någon annan i närheten förstår jag att det är mig han skrikit åt. Det där flinet som suttit på mina läppar förvandlades till en grimas när jag kämpade för att hålla kvar det. För jag ville välja min reaktion. Ville inte att en uppspelt skitunge skulle få ta sig innanför skalet. Ville för mig själv inte erkänna att jag tagit åt mig. I efterhand kan jag bara konstatera att jag gjorde det.

När jag började föreläsa för några år sedan stod det inget i presentationen av mig att jag var handikappad. På något sätt ville jag inte att det skulle skymma sikten för budskapet jag försökte förmedla. Med tiden har det där förändrats och numera är jag väldigt tydlig med att det är just handikappet som ligger till grund för de förändringsverktyg jag sedan presenterar.

En outtalad del av mina föreläsningar handlar också om att öka förståelsen för folk med handikapp. Att genom min blotta närvaro där framme på scenen visa att det är en helt normal människa publiken har framför sig. Finns det ingen med magiska krafter som skulle kunna trolla in de två kepsförsedda ynglingarna på en av mina föreläsningar?