Har han kissat?

Har han kissat?

För snart två veckor sedan hade jag det tveksamma nöjet att stifta bekantskap med en Rosfeber i mitt vänstra ben. Hög feber, rödsvullen en bra bit upp på låret och ambulanstransport in till Sahlgrenska kl två på natten.

Väl där fick jag omedelbart antibiotika via dropp så att det inte skulle bli blodförgiftning. Matt, omtumlad och lite orolig för vart det hela skulle ta vägen låg jag snart inkvarterad på en akutvårdsavdelning. Oroskänslorna släppte ganska snart när jag märkte att jag rent medicinskt befann mig i väldigt trygga händer. Att olika typer av expertis snabbt kallades in för att täcka upp alla eventualiteter och att engagemanget skulle vara lika högt tills man hade full kontroll på skeendet. Attityd och bemötande var det dock inte lika hög kvalitet på.

Innan jag fortsätter vill jag poängtera att jag har väldigt goda erfarenheter från vården. Alla som varit på mina föreläsningar eller läst min bok vet att jag är otroligt tacksam för hur mycket stöttning och hjälp jag fått genom åren. Att jag har träffat massor med människor, vardagshjältar, som gått långt utanför sin arbetsbeskrivning för att agera ”livbojar” i perioder som varit tuffa. Väldigt sällan har jag träffat på någon som underskattat min mentala kapacitet eller pratat över huvudet på mig. Någon överstressad doktor eller doktor som passerat sitt ”bäst-före-datum” har jag väl stött på genom åren. Men då har anledningen till att de betett sig illa varit så uppenbar att jag lett lite inombords och mest tyckt synd om dem. Nu är jag tvungen att revidera den uppfattningen.

Första indikationen på att delar av personalen på den här avdelningen nog är i behov av någon form av utbildning kring bemötande fick jag första morgonen. Vi var tre personer på rummet. Jag, min assistent Sandra och en sköterska. Sköterskan hade precis tagit lite prover på mig i sängen och stod och packade ihop grejorna igen. Plötsligt tittade hon upp på Sandra som satt på en stol några meter bort och läste en tidning.
”Har han kissat”, frågade hon uppfordrande utan att Sandra reagerade.
”När kissade han senast”, frågade hon igen och då sänkte Sandra tidningen och tittade förvånat upp.
”Det ska du väl inte fråga mig om”, svarade hon irriterat
”Nej, det är nog bättre om du frågar mig det eftersom det är jag som står för kissandet”, flikade jag in och tänkte att sköterskan nog bara fått en blackout eller något.

Ett par dagar senare var jag tvungen att göra det trista konstaterandet att det som den där sköterskan sagt, inte var en engångsföreteelse. Hon hade inte upprepat misstaget själv, men ett icke oansenligt antal av hennes kollegor hade kommit med variationer på temat. ”Har han tagit sina mediciner? Ska han inte ha någon middag? Ska han använda sjukhusets skjortor? Hur mycket hjälp behöver han på natten?” osv. Vissa gånger hade jag ilsknat till, vissa gånger hade jag inte orkat bry mig. Tänkte det var bättre att ta det senare när jag kände mig piggare. Det som dock var absolut mest frustrerande var när en läkare utövade ett klockrent exempel på härskarteknik.

Sängarna på våra sjukhus är definitivt inte designade för att härbärgera ett styck herr Wass på 1,95 och hundra pannor. Ca 12 timmar klarar jag av innan kroppen säger ifrån i form av svettningar, småkramper och allmänna olustkänslor. En dag vid lunchtid låg jag i sängen på min 13:e timme och väntade på den läkare som gick ronden. Jag kunde inte kliva upp ur förrän han tittat på benet, och titta ordentligt på benet kan man bara göra om jag ligger kvar i sängen. Kroppen hade börjat protestera och jag frågade en sköterska om hon kunde kolla ifall doktorn var på gång in till mig. Hon gick iväg och kom snart tillbaka med beskedet att han skulle komma inom en halvtimme.

När en timme passerat utan att någon läkare dykt upp bad jag på nytt en sköterska kolla om han var på väg. Nu hade jag börjat kallsvettas rejält av den obekväma sängen. Beskedet jag fick denna gång var att han inte tyckte att mitt ben behövdes tittas på eftersom man gjort det dagen innan. Jag sa till sköterskan att jag väldigt gärna ville ha en uppdaterad status ändå och då meddelade läkaren att han snart skulle komma och titta trots allt.

När ytterligare en timme gått utan att läkaren dykt upp och jag låg och småskakade i sängen och svettades ymnigt bad jag en ny sköterska att kolla om han var på väg.
”Han sitter på sitt rum och är klar med sin rond”, fick jag besked om då.
”Nu går du in till den där läkaren och säger till honom att han kommer hit på stört!” svarade jag och såg nog rätt ilsken ut eftersom sköterskan småsprang ut genom dörren.

Tio minuter senare släntrade läkaren godmodigt in på rummet.
”Hur står det till här då?” frågade han med ett litet leende spelandes i ansiktet.
”Jag är förbannad”, svarade jag och lyckades behålla en saklig och lugn ton.
”Jasså, varför då” frågade han och såg uppriktigt förvånad ut.
”Jag har legat här i snart 2,5 timme nu och väntat på dig och fått olika besked hela tiden huruvida när och om du tänker komma. Som du ser så svettas jag rätt ordentligt av den här sängen och innan jag kan gå upp så…”
”Hur kan jag hjälpa dig?” avbröt han mig mitt i meningen och log ett mycket tillgjort leende.
”Till att börja med hade du kunnat hjälpa mig genom att dyka upp som du först utlovat för då hade jag inte behövt ligga här och sv…”
”Hur kan jag hjälpa dig” avbröt han mig igen, fortfarande med det där falska leendet på läpparna.

Mållös över hans beteende iakttog jag honom och insåg att han inte skulle ge sig. I hans värld var det tydligen fullständigt otänkbart att motta kritik från en patient och det här var hans sätt att hantera situationen. Ett sätt som faktiskt var väldigt effektivt – åtminstone på mig – för jag tystnade. Hade inte kraften att uppbåda för en ordentlig konfrontation och kände mig fullständigt pulveriserad. Att två små vältajmade meningar kunde skicka ned mig så djupt i förnedringens avgrund trodde jag inte var möjligt. Men han tog mig vid rätt tillfälle kan man lugnt säga. Matt av infektionen, trött för att jag inte kunnat sova ordentligt i sängen och med kallsvetten droppande i nacken var jag ett lätt offer.

Anledningen till att man söker sig till ett sjukhus är oftast att man råkat ut för någon skada eller sjukdom. Man har ont, man är orolig och man är inte i bästa form – vare sig fysiskt eller psykiskt. Det ligger då ett otroligt stort ansvar på de man ska få hjälp av att inte utnyttja den svagheten. Att det är medmänniskor man möter och inte människor som vid minsta ifrågasättande känner sig tvungna att markera sin auktoritet.

Nu är jag hemma igen och på bättringsvägen. De olika incidenterna som jag nu berättat om har inte satt några djupare avtryck i min tillvaro men jag ville ändå belysa ett problem som finns åtminstone på den avdelning jag var inlagd på. För det kommer ju hela tiden in nya, svaga och hjälpbehövande som garanterat kommer råka ut för liknande saker om ingen säger ifrån.

Ps. Denna krönika är överlämnad till verksamhetsansvarig för den aktuella avdelningen.