Fotspår i sanden

Fotspår i sanden

fotsparFör några år sedan råkade jag slå på tv-n precis när Jan Malmsjö skulle läsa upp en dikt. Vet inte om det var i samband med jul eller nyår men förtrollad blev jag. På något sätt satte den ord på en känsla och en tro jag länge burit på. Tron på människans inneboende kraft och styrka. Den kraft som fångar upp oss när livet går emot och vi famlar i mörkret efter en väg upp.

Dikten gjorde så stort intryck på mig att jag till och med lyckades få min far att läsa upp den i kyrkan vid vårt bröllop, trots att han inte är sådär jättesugen på att ställa sig upp inför en massa folk. Till skillnad från sonen hans 🙂

En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud. På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i livet fanns spår i sanden av två par fötter; det ena var hans, det andra var Guds.

När den sista delen av hans liv framträdde såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han att många gånger under sin levnads vandring fanns bara ett par fotspår. Han märkte också att detta inträffade under hans mest ensamma och svåra perioder av sitt liv.

Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud: ”Du sa den gången jag bestämde mig att följa Dig, att Du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå, att Du lämnade mig när jag behövde Dig mest”.

Herren svarade: ”Mitt kära barn, jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du såg bara ett par fotspår i sanden – det var då jag bar dig.”