FÖRST RYGGMÄRGSSKADAD – SEDAN KNÄCKTES DE DITOPERERADE SKRUVARNA

FÖRST RYGGMÄRGSSKADAD – SEDAN KNÄCKTES DE DITOPERERADE SKRUVARNA

Lasarkraft-wp

Jag vet inte riktigt var jag ska börja, så jag börjar från början.

Jag har alltid varit en aktiv person och älskat att ha flera bollar i luften. Redan som barn hittade jag intresset för hästarna och ridningen något jag höll fast vid även som vuxen. Som ungdom hade jag en egen ponny som jag tävlade och tränade med på den högre nivån. Som vuxen redan jag andras hästar men främst klubbens hästar. Jag red hästar som ingen annan ville eller vågade rida. Jag har alltid älskat utmaningar och få jobba för att nå dit jag vill, i livet men också inom ridsporten. Hästar är levande djur som är maffiga och underbara. Det är muskelpaket man håller på med och alla är olika med olika personligheter. Jag har genom alla år ramlat av och slagit mig gul och blå, fått sprickor lite här och var men aldrig har jag blivit skrämd utan bara tagit nya tag. De hästar jag ridit och tagit hand om har jag lagt ner väldigt mycket tid på. Allt från hantering på marken till ridningen i dressyr eller i hoppningen. Jag var hoppryttare men även i hoppningen är dressyren grunden.

Sommaren 2008 föddes min son. Förlossningen i sig var traumatisk då han var så stor och allt slutade med akutsnitt. Det tog en månad ungefär innan jag var på benen igen och bland de första promenaderna till stallet. Jag bodde nära stallet så en promenad på 10-15 minuter sen var jag där. Min son var inte mer än en månad då jag tog med honom på en tävling då jag skulle jobba där då. Så fort jag kunde satt jag upp på hästryggen igen men det dröjde länge. Hösten 2009 började rida en för mig ny häst. Ett sto som var väldigt känsligt och hade humör om hon inte tyckte om det man gjorde. Många hade ramlat av henne och gjort sig illa men jag ville försöka. Det var verkligen att börja om från noll. Jag hade problem att få henne över en bom marken eller ännu mindre få henne att göra rörelser i dressyren från början. Jag hade ridit helt andra typer av hästar tidigare men såg henne som otroligt intressant och rolig. Jag insåg att det blev en utmaning och att vi skulle få jobba massor då tanken var att vi skulle tävla i hoppning.

Det tog ett tag innan jag hittade knapparna och lärde mig rida på ett nytt sätt. Sedan var det bara att börja arbetet framåt steg för steg. Hon hade låg självkänsla så även den behövdes byggas upp. När vi hittat varandra var det stormsteg framåt och jag älskade alla stunder på henne. Ett rätt litet stå på bara 1,62 i manken och väldigt personlig. Vi hittade verkligen varandra och med tiden märkte jag hur hon hoppade med glädje och tog initiativ själv mot hinder. Jag hade ridit henne en månad när det var dags för första tävlingen. En regional hemma tävling. Ryttare utifrån, från andra klubbar, som visste vem hon var kom fram och gav mig väldigt många komplimanger för det jobb jag gjort med henne och de sa även att hon såg att trivas tillsammans med mig. Jag blev väldigt glad så klart då jag hade samma känsla men inte fått höra det tidigare. Vi tränade på och framstegen kom fortare än jag anat. Efter att ha ridit henne i 2 månader hoppade vi hinder 1,10 m vilket var kanonbra med tanke på problemen från början.
I oktober 2009 var det klubbtävling något som jag och detta sto skulle vara med på. Dagen före hade min lillasyster kommit till Sverige och hem till mig och familjen. Även hon tyckte om hästar och visste precis vilken häst jag red. Kvällen före tillbringade jag i stallet och som alla andra tävlingsdagar var det en tidig morgon i stallet på tävlingsdagen. Min syster skulle komma dit när tävlingarna började och skulle ta med min son. Hon ville se när jag tävlade.

Jag och stoet var bland de sista ekipagen då vi skulle hoppa 1,00 m hinder som var bland de högre den dagen. Framridningen planerade jag när jag läst av hennes dagsform och red henne efter det. Allt gick så otroligt bra och hon var med mig fullt ut. Hon flög över hinderna och testade göra omhoppningssvängar (snäva svängar med kort anridning) utan problem. Hon tog i hinderna som aldrig förr. Jag var så otroligt glad och längtade riktigt efter att få rida banan i andra ridhuset. Det blev vår tur och vi började. Starten blev inte så superbra då hon spände sg lite och jag inte riktigt övertygade henne så vi fick ett stopp i början av banan, men sen flöt allt på som det var planerat. Tills vi kom mot slutet av banan och en kombination räcke – oxer med ett galoppsprång mellan. Något jag visste att vi skulle klara bara jag tänkte på att det var ur sväng och inte rida henne för kort. Men det blev inte riktigt som det var tänkt. Vi kom lite fel på räcket och jag kom i obalans efter det varpå hon inte vågade ta initiativet att hoppa oxern utan hon hoppade åt sidan. Jag var redan ur balans och ramlade av, in i oxern. Jag landade med ryggen först och rev hela hindret.

För mig var det en vanlig avfallning och satte mig upp men kände ganska fort att något var väldigt fel så jag lade mig ner igen. Många förstod att något var galet då jag inte reste mig. Jag hade tur att en av de som var i ridhuset arbetade inom ambulansen så hon var fort framme. Hon undersökte mig och sedan hörde jag hur de ringde efter ambulans. Jag fick order att ligga helt stilla. Samtidigt som jag kände hur en extrem smärta kom i ryggen och i benen. Rädslan blev enorm då jag kände att något var helt åt skogen. Min syster kom ner och hon ringde min dåvarande sambo. Jag låg där och väntade på att ambulansen skulle komma och samtidigt strukturerade jag upp hästen och mina saker. Jag visste att jag samtidigt hade fd ridelever som satt på läktaren och tittade på mig.

När ambulansen kom fixerades jag och återkommande order om att ligga still. Jag fick inte röra mig. Jag förstod att killen skulle behöva sätta en kanyl för att ge smärtlindring så jag förklarade hur nålrädd jag var men det spelade ingen roll då han behövde sätta den. Jag förstod också att de kommer klippa sönder mina kläder när vi kommer till akuten men mina läder ridstövlar ville jag ha kvar hela så jag bad killen i ambulansen samt en vän till mig som följde med, att få av mig stövlarna. De bökade om inne i ambulansen för att kunna göra det.
Väl på akuten minns jag fragment…
Min pappa, min ledsna son, min oroliga sambo, den extrema smärtan, hur sköterskor tar av alla kläder, nagellack, mina piercingar…sedan hör jag fraktur, flyg till Umeå.

Allt gick så fort. Jag flögs ner till Norrlands Universitetssjukhus i Umeå samma kväll.

Av vistelsen i Umeå minns jag bara delar då jag fick så mycket smärtlindring. Men jag  minns hur jag vid några tillfällen skrek av smärtan när de skulle byta brits eller liknande. Jag minns delvis den läkare som förklarade dagen efter vilken skada jag fått, jag minns frustrationen att inte få duscha och när jag väl fick det klarade jag inte av det själv utan behövde hjälp. Jag kunde inte lyfta armarna till huvudet och benen fungerade inte alls som de brukade. Jag kunde knappt lyfta dem 1 dm i sängen. Jag ville bara hem! Hur länge jag var där vet jag inte riktigt, kanske 1 vecka innan jag fick komma till mitt hemsjukhus. Där började min rehabilitering.

Jag frågade många gånger om jag skulle kunna gå igen men svaren var luddiga. Vilket jag i efterhand förstår. Det tog lång tid innan det sjönk in för mig att mitt liv var förändrat för alltid. Det skulle inte bli som förr. Det var mycket sorg då jag just innan olyckan höll på förverkliga mina drömmar med studier, jag skulle börja jobba igen efter min mammaledighet och jag var uttagen tillsammans stoet jag red att träna för en av Sveriges toppryttare i hoppning. Plus att jag inte klarade av att ta hand om mig själv och behövde hjälp med i princip allt. Hemma hade jag min lilla son på bara 1,3 år och min lilla hund. Jag ville bara hem…

Skadan jag fick var att första ländkotan var krossad och intryckt mot ryggmärgen. Den hade skurit av nerverna i ryggen samt halva ryggmärgen. I mina journaler står det att jag kämpade mot och satte mål som jag skulle klara av och mitt fokus var min son och min hund. När jag väl förstod att jag fått min livs utmaning – att försöka lära mig gå igen och lära mig leva ett nytt liv, mådde jag otroligt dåligt. På sjukhuset hade jag mitt team av läkare, sjukgymnast, psykolog, arbetsterapeut och massa sköterskor. De stöttade så gott de kunde när jag bröt ihop. Min längtan hem var enorm och min sorg och frustration likaså. När jag väl fick komma hem kunde jag stå med stöd och hade min rullstol. Det var regelbundna besök på sjukhuset. Jag ville återuppta mina studier och gjorde ett försök men insåg att det inte gick. Jag blev sjukskriven på heltid. Jag fick hemhjälp för att ta mig ut med hunden 1 gång per dag annars tog jag mig ingenstans då det var snö och jag satt i rullstol. Jag behövde hitta en sjukgymnast utanför sjukhuset för att kunna träna och få hjälp. Jag hittade en till slut, en privat sjukgymnast som tog sig an mig.

För 4 år sen lämnade jag min sons pappa och vi separerade. Ett steg jag behövde ta för att ta mig vidare och må bra. För 2 år sen blev jag uppsagd från det jobb jag hade som personlig assistent då jag inte kunde genomföra jobbet. Jag lever idag själv tillsammans med min son och min hund. Jag trivs bra med det och jag vet att utan dem hade jag inte varit där jag är idag. Min läkare på sjukhuset sa innan hon flyttade att hade jag inte haft min son och min hund som motivation hade jag nog inte kunnat gå idag. Min sjukgymnast har även berättat att med min skada ska man inte kunna gå och man ska inte kunna det jag kan idag.

Idag kan jag gå och jag kan till och med springa hyfsat bra. Jag har 31% funktionsnedsättning midjan och ner. Höger benet fungerar sämre än vänster och balansen är sämre. Jag har nervsmärta i båda benen från knäna och ner, ungefär som att ha känseln utanpå benen. Jag har smärta 24/7 mer eller mindre. I ryggen krampar musklerna väldigt lätt. Men jag är oerhört tacksam över att kunna det jag kan idag och jag är tacksam över det liv jag har även om jag kan vara frustrerad ibland. Min sjukgymnast är densamma som när jag påbörjade min rehabilitering och han är en otroligt kunnig person. Han har lärt mig allt jag kan idag om min skada. Jag känner min kropp väldigt bra och vet hur jag ska hantera den. Det har varit tuff resa som jag aldrig vill göra om, men jag har kommit långt och idag kan jag även säga att jag är stolt över att kommit dit jag är idag. Att bygga upp sig själv på nytt både fysiskt och psykiskt är oerhört svårt samtidigt som man ska lära sig leva ett nytt liv som är motsatsen till vad det varit. Jag är fortfarande samma viljestarka och envisa person vilket jag haft nytta av under resans gång men också något som lagt krokben för mig.

Ridit har jag gjort och även där fick jag lära mig allt från början och lära mig använda kroppen på ett nytt sätt även i ridningen. Jag har lärt min son åka skridskor då jag själv åkt konståkning som barn och även skidor. Jag måste hela tiden fokusera på det jag gör annars har jag gjort illa mig.

Hösten 2015 var jag och badade tillsammans med min son och en manlig vän till mig på ett äventyrsbad i ena grannstaden. Jag var som vanligt fokuserad på mig själv och min son. Simma är också något jag fått lära mig och kan simma godkänt idag. Vid ett tillfälle denna gång skulle jag åka vattenrutschbana  med min son och släppte fokus för en stund och busade med honom. När jag kommer till slutet av rutschbanan slår jag i ryggen i kanten. När jag kommer ner i vatten och börjar simma känner jag smärtan komma och säger till min son att vi simmar till det grunda en stund. Min vän möter upp oss och ser att jag inte är okej. Smärtan ökar och jag känner hur det sticker i fingrarna. Men jag biter ihop och säger att jag bara behöver andas en stund. Jag provar gå ner i vattnet igen men inser att det inte går och min vän frågar om vi ska bryta. Vilket vi gör och det passade ganska bra då min son var helt slut vid det laget. Vi går upp och duschar. Värmen gör att allt känns bättre så jag blir genast på bättre humör. Min son är duktig och klarar sig bra själv men var trött så jag hjälper lite grann. Vi äter middag på äventyrsbadet innan vi åker hem och då känner jag smärtan igen. Jag biter ihop och vi åker hem. Väl hemma ska jag rasta min hund. Min vän frågar om han ska göra det men jag fräser bara åt honom att jag fixar det själv men att jag måste ta något mot smärtan. När smärtlindringen börjat ge effekt ber jag om ursäkt för att jag fräste åt honom. Han frågar om jag behöver åka in men jag nekar. Det är fredag och börjar bli kväll – jag ska ju mysa med min son på kvällen.

På söndagen känner jag att jag måste få hjälp men inser att åker jag in kommer jag inte få åka hem utan bli kvar på sjukhuset så jag mailar min sjukgymnast som jag brukar göra om jag behöver hjälp, råd eller annat. Då behöver jag inte vänta på någon tid utan han svarar så snart han ser mailet. Måndag morgon får jag svar och jag åker dit för undersökning. Eftersom han varit med under hela min resa är min tillit till honom stor och jag brukar alltid vända mig till honom först. Han känner om något är av men det är det inte utan ryggraden är hel – så skönt! Men något är fel…det känner jag ju. Det beslutas om röntgen så samma eftermiddag kontaktar jag min hälsocentral där jag har min läkare och förklarar läget. Eftersom jag och min sjukgymnast anser att en röntgen vore bra, litar han på det och skickar en akutremiss till röntgen. Efter ett par dagar får jag en kallelse om att komma dit. Oron jag har i magen är enorm. Jag visste inte vad det skulle visa men det enda jag ville veta var att min rygg var stabil. Jag behövdes hemma för min son och min hund. En sköterska ber mig vänta efter röntgen och frågar om jag ska träffa en läkare. ”Nej” svarar jag och hon ser bekymrad ut. Jag säger att jag vill bara veta att ryggen är stabil sen vill jag hem för jag måste hämta min son.

Samma dag när jag står på skolan för att hämta min son ringer min telefon. Det är en sköterska från min hälsocentral som säger att min läkare vill att jag kommer in samma eftermiddag och ger mig två tider att välja på. Jag försöker protestera genom att säga att min son är trött, men sköterskan står på sig och säger min läkare vill att jag kommer någon av tiderna. Då inser jag att röntgenbilderna inte var okej…

Jag tar med min son och far dit. Min läkare tittar på mig på ett sätt som han inte brukar sedan visar han mig röntgenbilderna. Jag får kalla kårar och blir orolig – de två nedre skruvarna i ryggen har knäckts! Han ber mig andas och börjar sedan ställa frågor – kan du kissa, sticker det i benen mer än vanligt eller i armarna, känner du att något är fel eller liknande? Jag svarar att smärtan är hemsk men annars känner jag ingen skillnad i funktioner eller så. ”Bra, för annars hade du inte fått åka hem” säger han, vilket jag redan förstått.

Jag visste att skulle jag säga hur det verkligen kändes hade det blivit akuten direkt, men jag kunde inte, kände jag. Jag behövdes hemma…jag kunde hantera det själv… Både min läkare och min sjukgymnast vet att jag har mycket kunskap själv och ber jag om hjälp då behöver jag verkligen hjälp. Jag brukar sällan behöva vänta utan får snabbt den hjälp jag behöver. Det blev flera svängar till sjukhuset för mer röntgen, besök på ortopeden några gånger och även en ct-röntgen. Jag fick veta att en operation är inget måste om man inte har besvär. Det finns de som kan leva med trasigt ”skrot” men har man besvär bör man ta bort det.

Det blev en period med oro och många tårar. Jag var livrädd för att behöva en operation. Jag bestämde mig sedan för att försöka leva med det och tänkte att det måste ge sig med tiden. De trasiga delarna av skruvarna hade skurit sönder delar av musklerna men jag visste hur jag skulle hantera min rygg så den läkte fortare än någon trott. På ett av mina årliga besök på sjukhuset för att göra tester (balans, känsel osv.) märkte kvinnan (som gjort samma tester på mig tidigare år) att känseln i vänster fot var sämre. Hon visste att skruvarna hade gått av också. Jag förklarade lite kort om vad som hänt och hon tittade på mig. Jag är fullt medveten om att jag spelade ett alldeles för högt spel med mig själv bara för att finnas hemma, men samtidigt fixade jag det och jag fick det att läka. Jag hade samtal med en ortoped i telefon som bad mig fundera på en operation och jag lovade att fundera, men jag ville inte.

Vintern kom och skottade snö som vanligt när ingen visste vad jag gjorde. Vi bor i lägenhet på bottenvåningen och jag vill att min son och min hund ska kunna vara ute där året om så jag skottar alltid upp så det går att vara ute. Jag har en liten hund så jag håller efter. Jag kände att det krävdes så lite för att smärtan skulle komma, en skärande smärta och musklerna i ryggen var betydligt mer lätt triggade än tidigare. Jag fick en hel del förbud och rida var strängt förbjudet då risken var för stor. Med vintern kom is och halka…men jag körde på. Mot vårvintern kände jag att detta går inte, jag står inte ut. När våren närmade sig kontaktade jag ortopeden för att prata om operation. Jag tänkte att det vore skönt att göra bort den innan sommaren. Men det hanns inte med då sjukvården hade fullt. Jag tänkte att jag hoppas ryggen håller sommaren så jag kan ge min son ett härligt sommarlov, så får jag ta allt till hösten.

Sommaren blev helt underbar! Jag hade bestämt att det skulle bli en underbar sommar och att vi bara skulle må gott. Så blev det. Min hund däremot som är gammal tål inte värmen och mådde inte bra av den, men jag hittade ett fungerande koncept för henne så hon mådde bra. Hösten kom med stormsteg och brev från sjukvården kom…det gav mig ont i magen. Jag hade försökt skjuta det åt sidan under sommaren för att må bra själv även om jag visste vad som komma skall. Det blev besök på ortopeden för planering av operation…om ca 2 månader sa de då och jag fick förklarat för mig hur operationen skulle gå till. Jag frågade hur länge jag skulle behöva ligga inne då jag inte tänker vara där mer än nödvändigt och sa att jag behövde få veta i förväg innan operation för att hinna lösa det praktiska hemma eftersom jag är ensamstående och behöver få förbereda min son. Den eftermiddagen bröt jag ihop totalt när min pappa frågade i telefon hur jag mådde. Som tur var, var jag själv den helgen då min son var hos sin pappa, för hela helgen var som en dimma…min rädsla…och oron över hur han skulle ta det då jag är hans klippa i livet.

Jag har börjat beta av en del praktiska saker som jag vill ha gjort innan och det är löst hur det ska vara under tiden jag är på sjukhus, vilket handlar om 1-2 dagar om allt går som det ska. Jag är livrädd för att lägga mig där och vill inte att den dagen ska komma samtidigt som det ska bli skönt att slippa den skärande smärtan. Jag vet att jag kommer behöva lära mig leva och tänka annorlunda ännu en gång. Skillnaden nu är att jag har min sjukgymnast redo och jag har ett helt annat utgångläge än för 7 år sedan. Jag känner mig trygg i hur livet ser ut idag och de jag och min son har omkring oss. Det kommer bli en tuff resa det är jag medveten om men mina förhoppningar är ändå att jag ska få tillbaka en del av mitt liv och slippa de förbud jag har nu. Att jag inte får tillbaka mina funktioner och allt jag förlorade tidigare vet jag, men jag tänker på hur livet ser ut idag och innan skruvarna gick av. Jag älskar mitt liv och vill kunna vara aktiv utifrån mina egna förutsättningar. Jag är den där knasiga och små galna morsan som älskar att skratta och ha roligt. Jag är den där morsan som älskar att mysa och som alltid ställer upp.

Till min stora fasa blev min hund sämre under hösten så jag kontaktade veterinär för att rådfråga, hon är trots allt snart 12 år. Den 16 oktober fyller hon 12, dagen före ”min olycksdag”. På min födelsedag var det veterinärbesök och min oro var på max. Hon var visserligen piggare och sig själv igen men jag var orolig över vad proverna skulle visa. Min pappa som alltid varit min klippa i livet var även han orolig så han tog ledigt från jobbet för att kunna följa med till veterinären. Jag pratade lite med dem och de sa att hon var en otroligt pigg och glad 12-åring. Min lilla prinsessa är en otroligt härlig och positiv hund av rasen borderterrier. Jag var orolig att hennes prover var dåliga och det gick flera scenarion genom mitt huvud. Hade hon varit så pass dålig hade jag inte genomgått min operation. Det hade inte funnits på kartan att min son skulle förlora henne och i samma veva skulle jag vara borta.

Men nu var hennes prover bra förutom ett och det enda jag behövde göra var att byta till specialfoder åt henne. Vilket var en lättnad av dess like! Jag behöver både min son och min hund efter operationen. De ger mig motivation tunga dagar och sämre dagar. Än har jag inte fått operationstid, det är ungefär 1 månad kvar, så i november någon gång. Min son vet inget ännu då jag väntar med att berätta tills jag vet exakt datum för att inte oroa honom då jag vet hur orolig han blir. Han är 8 år idag.

Jag har ordentliga besvär i ryggen nu och får laserbehandling efter att jag haft sjukgymnastik. Vissa dagar stapplar jag fram då smärtan gör det svårt. Jag hoppas slippa värsta ishalkan efter operationen och vid ett tillfälle då min sjukgymnast gav laserbehandling pratade vi om just detta. Jag sa att jag hoppas slippa värsta halkan och att det väntar med att komma snö tills ryggen fått läka, så där efter kanske en månad. Då skrattade min sjukgymnast och sa ”du är hopplös ibland. Men det är bra att du är positiv.”

Han känner mig och vet att har jag bestämt mig för något då blir det så men att jag ändå blivit bättre på att lyssna på kroppen och inte bara köra på trots att det säger stopp.

Det var min resa i stora drag, som fortfarande pågår och ett nytt kapitel påbörjas nu i höst.

Annons-sida-wp-bred