FÖRSAMLINGEN I KNUTBY – TRYGGHET OCH ORSAK TILL MOBBNING

FÖRSAMLINGEN I KNUTBY – TRYGGHET OCH ORSAK TILL MOBBNING

Lasarkraft-wp

När jag var 13 år bodde jag i en liten by som heter Knutby. Där skedde det ett mord och ett mordförsök och det hela blev känt i media. Det blev tufft när jag gick i skolan, vi som var medlemmar i församlingen blev mobbade för det som hänt, det skrevs låtar om händelsen och det var mycket förföljelser.

Min mamma bestämde sig för att vi skulle flytta kort efter eftersom hon inte fick något stöd utav någon i församlingen och nu bor vi i Nora sen 11 år tillbaks. I ett par år träffade mamma ett par män som inte var något snäll mot varken mig eller henne, hon har alltid haft otur. Flytten till Nora gjorde mig väldigt deprimerad, jag ville inte lämna mina vänner i församlingen. Jag kände mig otroligt ensam och övergiven. Jag har alltid varit ett udda barn och en ensamvarg.

Ju äldre jag blev, desto större blev sorgen för det som hade hänt. Jag mådde inte bra i skolan jag gick, jag var utfryst och ensam, men på något sätt så klarade man sig igenom det hela. Skoltiden blev bättre när jag började i gymnasiet när jag hamnade i en mindre klass och kunde få vänner lättare, jag var mer säker i mig själv och vi var som en liten familj. Men som det problembarn jag är så hamnade jag lätt i bråk och slagsmål.

Jag tog studenten och efter det har det varit stopp, jag har praktiserat på vissa ställen men jag har aldrig lyckats få ett ordentligt jobb, och det på grund av mina diagnoser: depressioner, panikångest, socialfobi, ADD och autism. Jag kan inte jobba en hel dag som vanliga människor kan. Just idag jobbar jag inte men jag sysselsätter mig så gott jag kan, det är rätt utmattande att kastas fram och tillbaka.

Mamma träffade en man som i början inte verkade snäll, han drack mycket och jag bråkade med honom och kom inte överens med honom, men dom har hållt ihop i 9 år nu och han har varit mer som en far till mig än någon annan.

Jag blev äldre, när jag var 23 flyttade jag hemifrån och sen dess har min socialfobi ökat massor och mina depressioner. I höstas fick jag träffa en ny kurator som jag fick prata med och jag hade så mycket ångest att jag var nära på att åka in till akutpsyk men där fick jag ingen hjälp så jag fick träffa en läkare akut så jag fick lite medicin och sen dess har det blivit bättre. Men alla har vi våra bra och mindre bra dagar.

När jag var 22 blev jag av med oskulden till en kille jag var jättekär i, men han lämnade mig för en annan, efter det träffade jag en kille som drack alldeles för mycket, våldtog mig och kontrollerade mig. Man har ju lärt sig av den bästa.

Ja, vad ska man säga? Livet är ingen dans på rosor. Man får helt enkelt ta vara på dom bra dagarna..

Annons-sida-wp-bred