FÖRLÅT FALKENBERG!

FÖRLÅT FALKENBERG!

Jag hade bokat upp en relativt stor sal. 200 personer fick plats. Marknadsfört föreläsningen ordentligt, men uppenbarligen inte nått ut. Eller så var det inte större intresse än så här.

Man vill ju alltid ha mycket folk på sina föreläsningar. Det blir liksom lite bättre ekonomi i det då. Bilden av en fullsatt lokal är dessutom bra marknadsföring. Skapar intresse på andra orter. Får folk att tänka att det där måste vara en riktigt bra föreläsning när så många ville gå dit.

Sittandes i en städskrubb, för att mentalt ladda upp inför föreläsningen, hör jag genom en glipa i dörren en av de första åhörarna gå in i lokalen och halvhögt säga till sin kompis: ”Jisses, vad lite stolar det är framställda. Kommer det verkligen inte fler ikväll”

Det är inte positivt för den mentala laddningen att höra en sån kommentar. För man vill ju alltid ha mycket folk på sina föreläsningar. Det blir liksom lite fler som kan ta till sig budskapet då.

Jag sitter i städskrubben och brottas med mina tudelade känslor. Besviken över att inte fler velat komma. Lycklig över att inom några minuter få tala om det jag brinner för. Den positiva känslan vinner så sakteliga över den negativa.

När det är dags tar jag ett djupt andetag och puttar upp dörren.
”Jisses, vad lite folk det är i den här stora salen”, tänker jag på väg fram mot scenen. Besvikelsen har på en millisekund återigen tagit över min hjärna.
”Fan, jag skulle ställt in. Det här blir inte bra.”
Tar en klunk vatten, sätter på headsetet och ser ut över de fåtaliga åhörarna. Undrar i mitt stilla sinne hur fasen jag ska ta mig igenom denna mentala Golgatavandring.

Två och en halv timme senare är det över.

Det blev ingen Golgatavandring. Det blev något helt annat. Så mycket positiv energi. Så många skratt. Så många koncentrerade ansiktsuttryck. Så mycket kärlek. Några ställde sig upp och applåderade. Några ville kramas. Några sa bland det finaste jag hört om min föreläsning. Jag var helt varm i kroppen när jag styrde hem mot Göteborg igen och jag ångrar idag att jag inte tog den där sedvanliga publikbilden. För man vill ju ha mycket folk på sina föreläsningar. Det ser liksom lite bättre ut då.

Arrangemanget som sådant, gick ekonomiskt rejält back. Men så är det ibland. Det har varit plus på andra ställen. Kommer bli plus framöver.
34 personer kan fylla en lokal avsedd för 200. 34 personer förtjänade en bild på sitt innerliga engagemang. 34 personer är bara en siffra, inte ett mått på kärleken jag mötte.

Tack för att ni ville dela kvällen, den 18:e maj, med mig.

Christian