"Företagsjobb"

”Företagsjobb”

Ett konferensrum på det stora konferenshotellet. Ett ”företagsjobb” som de säger, de stora stand-up stjärnorna. När de gör ”företagsjobb” förnedrar de sig tydligen. Gör det motvilligt för pengarna. Liknar det vid någon form av prostitution. På mina ”företagsjobb” möter jag människor. Av kött och blod. De är inte robotar med en ingraverad företagslogga i pannan.

Dörren öppnas lite försiktigt och den första deltagaren kikar försiktigt in. ”Är det här vi skall vara?” Om du skall lyssna på Christian en stund har du kommit rätt, svarar jag. Hon hälsar och tar i hand. ”Det här skall bli spännande, säger hon”. Lokalen fylls på. Några hälsar artigt. Några glider bara in. Snart är de femton stolarna besatta och tystnaden är kompakt. Det ligger en spänd förväntan i luften och blickarna flackar. Avdelningschefen presenterar mig och säger att jag kommit för att inspirera lite inför den kommande omorganisationen. Jag ler lite inombords och funderar en kort stund på om jag ska rätta honom men jag är tyst. Visst, inspiration är en lagom svepande formulering men jag vill så mycket mer och det är de som ska göra det.

Jag presenterar mig och börjar berätta. Min bakgrund, min historia och mina lärdomar. Skratt varvas med fundersamma blickar ned i bordet. Successivt monterar jag ned den osynliga väggen mellan oss. Osentimentalt öppnar jag dörren till min värld och släpper in dem. På frågorna under föreläsningens gång märker jag att de börjat reflektera och placerat in mina lärdomar i sin egen vardag. Det slutgiltiga beviset på huruvida jag lyckats nå fram på riktigt skall dock dröja en stund.

Efter 1½ timma är den inledande delen slut och en fikapaus tar vid. Jag delar in dem i tre grupper och de får med sig ett antal frågeställningar att diskutera. Under pausen håller jag mig undan eftersom jag inte vill inverka på processen.

Stämningen är uppsluppen när de kommer tillbaka. Några diskuterar fortfarande livligt medans andra med ett förnöjsamt leende tittar ned på pappret de antecknat på. Jag tar tag i taktpinnen och vi betar av fråga efter fråga. Som vanligt är jag förundrad över hur villigt de delar med sig av sina liv. Myten om svenskens inbundenhet är om inte helt felaktig, så i alla fall betydligt överdriven.

Ett öppenhjärtigt samtal lider mot sitt slut. I ögonvrån sitter en kille med ett leende och knappar på sin mobiltelefon. När han är färdig utbrister han. ”Här har du ett bevis på att jag lyssnat på vad du sagt!” Lite triumfatoriskt förklarar han att komplimangen han precis messat till en kollega, inte ser ut som den brukar. I normala fall skulle han skrivit något i stil med ”Bra jobbat!” Nu är den kompletterad med några förklarande meningar till varför det var just ”Bra jobbat!” Ett av mina förändringsverktyg har tagit ett omedelbart och konkret uttryck och jag har fått mitt bevis. Beviset på att jag nått fram och påverkat åtminstone en människa.

Jag kan inte förändra en hel grupp människor på tre timmar men jag kan hjälpa till att starta processen. Öppna dörren och utöka deras referensramar. Sedan är det deras eget ansvar att driva processen vidare.

På mina ”företagsjobb” möter jag människor och det är nog där problemet ligger för ovan nämnda ”stjärnor”. De får folk att skratta men lyckas inte montera ner den osynliga väggen. De står på scenen och gömmer sig bakom en figur, en roll de träder in i. Ger inte sig själva chansen att mötas.

På mina ”företagsjobb” möter jag människor och lär mig saker varje gång. Kompletterar min bild av verkligheten och utvecklas. Jag är tacksam över att ha gett mig själv den möjligheten.