ETT ENKELT KNEP SOM KAN GÖRA UNDERVERK.

ETT ENKELT KNEP SOM KAN GÖRA UNDERVERK.

Kraftfulla-tankar

 

Tillsammans med Janne ”Loffe” Carlsson, Staffan Scheja, Jonas Gardell och Christina Schollin medverkade operastjärnan i teveprogrammet ”Stjärnorna på slottet” för några år sedan.

Upplägget i programmet är att de alla har uppgiften att arrangera ett antal aktiviteter var sin dag. Sista dagen var det Jonas Gardells tur och han hade bestämt sig för att genomföra en allsång på Ystad stadsteater. En allsång som övriga sällskapet såg fram emot med varierande entusiasm.

Under dagen skulle det ätas lunch på stället och när fru Dellert fick reda på vad som skulle serveras bestämde hon sig för att ge sig ut på stan för att införskaffa sin egen måltid. Teveteamet hittade en stund senare en till synes lätt förvirrad operastjärna, ståendes i en rabatt, mitt i Ystads centrum. I ena handen hade hon en påse med ett halvt kilo kräftor, under armen senaste utgåvan av Svensk Damtidning (eftersom hon gillade att läsa om sig själv, som hon så ödmjukt uttryckte det) och i andra handen en bukett blommor.

I nästa klipp kom fru Dellert inmarscherande i matsalen där övriga deltagare satt och inmundigade sin lunch. Det första hon gjorde när hon kom in var att gå fram till Christina Schollin och överräcka blombuketten.
”Den här ska du ha”, sa hon bestämt och fortsatte utan vidare förklaring till sin stol och började hugga in på kräftorna.

Christina Schollin såg, milt uttryckt, glatt förvånad ut och man såg verkligen hur hon tänkte efter för att komma på en anledning till de nyss överräckta blommorna. Efter en stund tystnad kom sedan den naturliga frågan.
”Herregud, vilka vackra blommor! Vad har jag gjort för att förtjäna dem?”

Kjerstin Dellert tittade upp från sin nu sprängfyllda tallrik med kräftor, log lite finurligt och levererade det, för henne, helt självklara svaret.
”Varför inte?” sa hon och vände sedan åter uppmärksamheten mot de delikata kräftorna.

När jag såg programmet och hörde henne fälla den där kommentaren reagerade jag direkt. Scenen i sig kändes smått absurd samtidigt som den vackra enkelheten i orden träffade rakt i hjärtat. Det här var så bra så det måste jag använda mig av på något sätt, tänkte jag och rullade bort till datorn för att göra en notering.

Att vi inte är världsbäst på att ge varandra beröm och komplimanger, här i Jantelagens Mecka, brukar de flesta hålla med om. Att då ha Kjerstin Dellerts devis i bakhuvudet är ett sätt att bli bättre på det. Varför inte uttala de där uppskattande orden som alltför ofta inte blir sagda till den som förtjänar dem. Varför inte oftare ta chansen att lyfta en annan människa. Varför inte oftare utnyttja möjligheten att ha en positiv inverkan på din omgivning.

Varför inte?