EN SEXMISSBRUKANDE TJEJS BERÄTTELSE

EN SEXMISSBRUKANDE TJEJS BERÄTTELSE

Lasarkraft-wp

Allting började när jag var 14 år. Det var sommar, jag var på läger och hade det kul med massa nytt folk. Jag hade dock inte hört någonting från min bästa vän där hemma men tänkte att “han har det väl kul med de andra där hemma”.

Jag kom hem en vecka senare och försökte ringa honom helt utan resultat. Fick senare reda på utav hans syster att han hade drunknat i badkaret hemma och gått bort.
Jag var helt förstörd. Att som fjortonåring få reda på efter en veckas frånvaro att ens bästa kompis har dött, att jag aldrig mer skulle få träffa honom igen… Det går inte att beskriva.

Jag började 7an en månad senare. Ny skola, nya vänner och ny stad. Enkelt tänkte jag. Fast så var väl inte riktigt fallet. Jag hade gått ner säkert 20 kg på hur kort tid som helst. Jag åt inte, jag sov inte och jag misskötte skolan. Lärarna såg mig som ett “problembarn” och kallade mina föräldrar på möte vecka efter vecka. “Hon är hopplös”. Jag blev utslängd från nästan alla lektioner och fick höra gång på gång hur jag inte skulle klara mig i livet om jag fortsatte som jag gjorde.

Som fjortonåring är man ganska trotsig, speciellt om man mår dåligt. Jag började slåss mycket och bråkade både i skolan och i hemmet, speciellt med min mamma. 
Jag och min mamma slogs en del och jag berättade en gång för min kurator på skolan att jag och min mamma hade slagits. 
Någon dag senare knackade polisen på dörren mitt under en lektion och jag fick följa med till stationen. Där fick jag sitta i ett förhörsrum tillsammans med en polis, jag minns exakt hur det såg ut. Två fåtöljer, en videokamera riktad mot varje fåtölj, ett bord mitt emellan och en glasvägg man såg in igenom men inte ut och där bakom satt ett helt gäng poliser som kollade på oss och spelade in allting. 
De frågade massor om hur jag och min mamma slogs och jag grät, grät och grät. Och hur skulle jag egentligen ha reagerat? Klart att det är en pressad situation för en fjortonåring att få sitta på förhör.

Polisen ringde min mamma sen och berättade att hon var misstänkt för barnmisshandel, att jag hade varit där och “berättat allt under ett förhör”. Jag minns hur rädd jag var för att åka hem den kvällen… Jag såg det ju inte som att hon misshandlade mig. Inte ett dugg. 

Det var en väldig jobbig period för min familj.  Alla var arga för att jag kunde sätta dit henne som jag gjort och jag fick mycket skuldkänslor. Vad skulle hända min mamma nu? Skulle hon hamna i fängelse? Jag hade inte en aning om hur allt skulle gå till.

Tillslut började jag neka. “Jag har bara hittat på allt”. Jag orkade inte längre. Att se min mamma förkrossad, hur illa jag än tyckte om henne just då så kunde jag inte se henne må så dåligt. 
Jag minns sms’et min mamma en dag skickade mig. “Ska vi fira idag? De har lagt ner fallet. Du får välja middag!” Herregud vilken lättnad det var.

Dock fortsatte bråken hemma och jag mådde fortfarande dåligt.
Jag gick fortfarande inte någonting i skolan och hade börjat umgås med min några år äldre kusin och följe som 15 åring ofta med på olika fester och träffade massa “coola, äldre killar” som jag gillade att få uppmärksamhet ifrån.

En kväll hade jag druckit mig alldeles för full och låg däckad i någons säng på övervåningen av en hemmafest.  Och den natten var början på ett nytt kapitel i mitt liv. Jag vaknade upp med en äldre kille i mig och jag, som var så packad att jag i princip var “förlamad” kunde inte göra något åt det. Resten av den natten satt jag inlåst på toaletten och spydde, antingen för att jag var så full eller av äckel. Eller båda två. 
Efter den dagen kändes det som att jag gick omkring med en tshirt där det stod “Knulla mig!” på ryggen. Jag hade stämplat mig själv som en slampa och kunde inte göra någonting åt det. Att bli knullad var det enda jag dög till. Jag klarade inte av skolan, jag hade inga riktiga vänner, jag klarade inte av att vara hemma längre än 2 timmar innan jag och min mamma näst intill skrek stämbanden urled.

Jag var värdelös, precis som mina lärare tidigare hade sagt. De hade så rätt.
Jag var för feg för att ta mitt liv. Hur mycket jag än ville det till och från så kunde jag inte göra det. Men jag behövde straffas. Straffas för hur jag kunde låta världen stå ut med någon som mig. Det var ju synd om alla andra som fick träffa mig varje dag.  Så jag började att straffa mig själv, genom sex…

Jag låg med allt från en till tre olika killar i veckan och innan jag fyllt 16 år hade jag legat med uppmot 30 olika killar. Jag träffade de på fester eller över internet, åkte hem till dem, knullade och när de hade somnat så gick jag hem. Inget pratande, inget mysande och inga känslor. 
Bara när jag kom hem. Då kom panikångestattackerna. HUR… KUNDE… JAG… VARA… SÅ… JÄVLA… ÄCKLIG? Hur kunde jag göra så här mot mig själv? Jag ville ju egentligen inte fortsätta som jag gjorde men det gick inte stoppa det. Jag hade hamnat i en ond cirkel och hade skapat ett missbruk. Ett sexmissbruk.

I samma veva så klarade jag inte av att bo hemma och flyttade till en egen lägenhet som 16-åring. Jag var bortom all kontroll och hade knappt någon kontakt med familjen längre, gick aldrig i skolan och festade allt för mycket. Så levde jag mitt liv tills jag var runt 18 år då jag träffade en kille på annan ort (ca 25 mil bort) som jag inledde ett förhållande med. Det var så skönt att komma iväg från min hemstad och han “räddade mig” från mitt missbruk. Jag var alltid trogen och träffade ingen annan. Tillslut bestämde vi oss för att flytta ihop. Vi hittade en jättefin lägenhet, jag skaffade körkort och jag sa upp min lägenhet.

En vecka innan jag skulle flytta dit gjorde han slut över telefon. Han hade väl fått kalla fötter och ville inte se mig igen. Och där stod jag, utan boende och utan pojkvän. 

Jag fick senare flytta in i en etta på 30 kvadrat med två andra tjejer. Jag kände dem knappt med vi hade kul ihop och de hade samma syn på sex och alkohol som jag. Och där trivdes jag bra. Vi festade varje dag, mitt missbruk började sakta men säkert komma tillbaka och tillslut var jag tillbaka på ruta ett. Bortom all kontroll.

Några månader senare bestämde jag mig för att ta tag i mitt liv och jag började googla runt på olika skolor. Jag fann en skola där alkohol och droger var strikt förbjudet och där andra med liknade problem hade börjat om på nytt. “Ett växthus för människor”. Jag sökte, kom in och lämnade allt. 

Där var min vändning. Till en början var det svårt att passa in, jag ängande många kvällar till att sitta och gråta inne på mitt rum. Jag visste ju inte ens själv vem jag var men jag hade bestämt mig för att ändra på mig, jag skulle växa och bli något bättre.

I min klass gick en kille som jag började träffa. Han behandlade mig som ingen tidigare gjort, utan med respekt. Han såg inte mig som den tjejen jag varit, utan den tjejen jag vuxit och blivit. Han dömde inte mig för vem jag tidigare var och han förstod mig när jag berättade vad jag varit med om.  Vi blev fort kära, flyttade ihop och när skolan var slut flyttade jag inte tillbaka igen. Jag hade ett nytt liv, tillsammans med honom, och jag var på riktigt lycklig för första gången på 6 år.

Idag lever vi tillsammans, vi har flyttat tillbaka till min gamla hemkommun och träffar mina föräldrar nästan dagligen och har ingen kontakt med några av de jag umgicks då. Och jag är lycklig, så jävla lycklig. Trots motgångar.

Livet kan vända, även i ung ålder för dem som hamnat snett.

Tack för mig!