EN HELVETISK UPPVÄXT

EN HELVETISK UPPVÄXT

Lasarkraft-wp

Mitt liv började på mitten av 80-talet och har bestått och består tyvärr fortfarande en hel del i att jag är oönskad, idag i tanken, tidigare i verkligheten.

Vi kan börja från början och kortfattat förklara hur allt ligger till.

Svenskadopterad, d.v.s. mina biologiska föräldrar är/var svenskar.

Jag var från början oönskad av mina biologiska föräldrar, om min biologiska mamma fått veta att hon var gravid tidigare hade jag inte levt idag, så tack för att jag inte orsakade tidiga symtom.

Jag blev adopterad till en annan svensk familj, som till ytan syntes vara den alldeles perfekta familjen att ta hand om ännu ett barn (hade ett sedan tidigare), men mina adoptivföräldrar skilde sig när jag var liten. Min adoptivmamma var den där där helvetes häxan som orsakade mig psykisk och fysisk smärta under 18 års tid, tills dess att jag själv ”flydde” ifrån henne. Denne hade också problem med alkohol vilket visade sig främst på helgerna då det bäljade i sig flaska efter flaska av både vin, sprit och whiskey. När hon var full gav hon en de psykiska terron ”Det är ingen som vill ha dig, det är därför jag har fått ta hand om dig” ”Du är oönskad från första början” ”Din mamma skrek att hon inte ville se dig när du föddes” ”Du är korkad och dum, men det säger väl sig själv när man är oönskad från början”. Detta hörde jag i snitt varje helg under 18 år, MEN när denne människan (som enligt mig och säkert många andra inte egentligen kan kallas människa utan snarare ett djur) var nykter på vardagarna, då slog hon en fysiskt, ordentligt. Tillhyggen som mattpiska, trägalgar, knytnävarna även ett par skor kunde komma till pass, man kunde få stryk främst när man varit ”elak”, vilket kunde vara att man sagt något ”fult” som ”attan” eller att man inte hade varit tillräckligt snabb med det man fick order om att göra, men främst rörde det sig om när man åt mat, man skulle alltid äta 4-5 potatis, en stor kotlett, sås och grönsaker samt alltid en bauguett till maten vilket som ni säkert förstår inte alltid gick ner, så när man inte orkade äta upp maten fick man stryk tills man åt upp och hade man maginfluensan och på det viset inte klarade av att äta mat då fick man stryk av den anledningen, mycket stryk, samt ibland skulle man till och med äta upp sina egna spyor om människan var på det humöret.

Jag har alltid varit 100% kontrollerad, vad jag säger, vad jag gör, vem jag träffar. Jag har aldrig fått gå på kalas eller fester ej heller umgås direkt med andra människor mer än i skolan och släkt. Allt detta som under 18 års tid hänt mig har på MÅNGA sätt satt sina spår inom mig och finns fortfarande idag 15 år senare, tyvärr. Jag kämpar VARJE sekund med att ”Jag får må bra” ”Jag får ha det bra” ”Folk gillar mig för den jag är” ”Folk menar inget illa”

Jag har också otroligt svårt att lita på folk och detta gör att jag ibland ta avstånd från andra för att slippa bekymra mig, jag har tyvärr även råkat ut för rent ut sagt idioter till människor i vuxen ålder, litat blint, öppnat upp mig och sen har den satt en kniv i ryggen. Men jag är inte direkt bitter, jag kan inte påverka det som hänt mig, men det är så förbannat tråkigt att jag fortfarande ska behöva ha detta ”djur” inom mig i mina tankar och i det jag gör. Jag vill vara den jag är, men ibland har jag svårt att veta just det VEM ÄR JAG? Jag lever idag med ständig oro, rädsla och ofta även ångest. Jag försöker leva i nuet och ta en dag i taget och umgås med de människor som får mig att må bra och finns där för mig, det är inte många, men några finns det. Jag äter antidepressiv medicin och få antagligen göra resten av mitt liv. Jag har förstått att dessa 18 år har gett hjärnan en hel del skit som hjärnan tror ska vara så, men jag kämpar med mig själv och arbetar varje dag med att försöka komma ETT steg närmre, även om det är många trappsteg att vandra. Det jag inte kan förstå av allt i världen, varför var det INGEN vuxen som ingrep, detta djur hade så väl sambo under hela min uppväxt i stort sett, han ingrep aldrig, skolpersonal, andra släktingar? Det är jag bitter och arg för. Varför ser de vuxna ingenting? Även om ett barn inget säger, kan man se saker. Det finns sätt, annars är man dum i huvudet och omgavs jag bara av dumhuvuden?

//Anonym ung kvinna