EN DESTRUKTIV RELATION

EN DESTRUKTIV RELATION

Lasarkraft-wp

En kväll när jag låst honom ute, garderat med att låsa överlåset och låtit nyckeln hänga kvar i låset, lyckades han ta sig in ändå. Han klampade in i vardagsrummet där jag somnat i soffan.
-DIN JÄÄÄVLA HOOOORA VAD FAAAN HÅLLER DU PÅ MED?!! Vrålade han. Jag ville inte vakna, var så trött, så trött på allt, lögnerna, oron, missbruket, otroheten, sökandet, misstron, mej själv. Så trött.

Satte mej upp och mötte hans vansinniga ögon. Svetten dröp i hans panna och han klampade ryckigt fram och tillbaka på vardagsrumsgolvet. Fram och tillbaka, klap klamp klamp…
-Vad fan menar du med att låsa mej ute?!! Vad fan menar du?!! Varför svarar du inte när jag ringer?! Varför stänger du av telefonen?!! Varför pratade du med han, Björk? Fick han knulla dej också? Vad fan är det med dej?! HORA!
Jag sitter tyst i soffan. Utmattad. Fryser under duntäcket. Orkar inte tänka. Svarar inget. Säger inget. Henkan fortsätter. Rewind, Play, Vad faaaan låser du ut mej för? Jävla hora! HORA!
Han håller på så tills jag somnar sittande. Plötsligt skakar han mej och vrålar något oförståeligt i mitt ansikte. Mitt hjärta bankar hårt i bröstet och jag flämtar. Kan nästan inte andas. Huvet är tomt, adrenalinet stormar, tömmer min hjärna.
Kommer grannarna att höra av sej? Vill att de gör det! Men lägenheten är som en bunker, inga ljud når in och inga når ut. Jag är fast. Är detta slutet?
Han fortsätter skaka mej.
Den gången pågick hans arga monolog oavbrutet i elva timmar.

Jag träffade Henkan år 2000. Då levde jag med partyprissen Patrik. Vi festade loss på Göteborgs innekrogar, hade tillgång till alla VIP och till outsinliga strömmar sprit och kokain. Henkan försåg oss med det vita. När jag tröttnat på festlivet fyra år senare sprang jag på Henkan på stan. Han kramade mej och jag kände hans gudomliga doft. Söt, frisk, manligt svett blandat med doften av hans nytvättade tröja.
-Jag vill ringa dej. Sa han självsäkert (manligt).
-Kolla i katalogen. sa jag och vände nonchalant på klacken.

Fyra månader senare ringde han. Fotbojan var av och det skulle firas! Två dagar senare flyttade han in i min centrala etta, med hund och proteinpulverdunkar.
Vi var galet förälskade och han intalade mej att han kunde sluta koksa när han vill, precis som jag själv slutat. Men han drack istället. När helst ångesten slog in. Han självmedicinerade. Piller, sprit och knark.

Henkan kunde försvinna och vara borta i flera dagar. Jag letade, körde mil och bankade på otaliga dörrar på adresser bakom guds skuldra, ringde runt till hans vänner, bekanta, grät och förtvivlade. Så kom han hem, som om dagar och nätter aldrig hänt. Som om tiden stått stilla. Det var alltid samma. Han kom hem, tyst, blek, svettig. Laddade trimmern och rakade bort precis allt hår på sin kropp, på huvudet också.

Vi försonades, sexade galet på hallgolvet, i soffan, i köket. Sov, åt godis och han slurpade i sej oändliga mängder Piggelin. Vi gick på restaurang. Det blev dyrt – han brydde sej inte. Han älskade mej och jag skulle ha det bästa. Henkan va underbar. Generös, skojig, smått galen och härligt spontan. Jag älskade honom över allt annat. Över mej själv.

Första året gick. Första aborten. Otaliga otrohetsaffärer senare var jag trött och ville bryta. Jag var trött. Trött på att ständigt undra ”Ljuger han? Talar han sanning? Har han knarkat? Är han pundig nu? Var är han? Varför kommer han inte hem? Varför svarar han inte? Lever han?” Men han kom hem. Med sig hade han drömmar, löften och oerhört mycket kärlek. Och sex. Bra sex. Han ville ha barn. Han ville dela sitt liv med mej. Vi började titta efter hus på landet, långt bort från civilisationen. Långt bort från mitt Göteborg. Jag mötte honom, jag ville ju leva med honom, jag älskade honom galet och ville han leva i skogen då skulle jag leva i skogen med honom. Han lovade ju dyrt och heligt, han var ju renrakad nu för tusende gången, men nu skulle han bli ren. Klart han fixar det! Han hade ju varit ren i nästan två månader förra sommaren. Klart han skulle klara det nu, med min hjälp skulle det allt gå och hålla sej också.

Vi åkte till Holland. Henkan hade inget körkort, det var indraget, jag körde. Galet. En liten skruttbil. Han hade med sej kokain. Det var för säkerhetsskull. Han skulle ta mej på hundfight utanför Rotterdam. Herrejävlar!! Ute i skogen, obelyst och vid ett kärr, på en permanent camping bodde G och hans Familj. G var klanledare, tattare, zigenare, kriminell. Men framförallt beväpnad och gränslös. Tandlös trots sina då 32 år. Föräldralös och hittad i en soptunna som spädbarn. Det hade härdat G. Men jag var i trygga händer, Henkans händer, över hela mej. Min kropp tillhörde honom. Jag var lojal. Jag älskade galet och han var galen.

Min mamma sa: Toi mies lähettää sut seitsemänteen taivaaseen ja takasin, mutta tulee päivä kun haluat pyssyllä ampua sen aivot päästä. Jag log och sa inget. Hon har alltid vetat och sett, aldrig hållit tyst. Jag slutade träffa mamma. Ursäktade mej med att det var mycket på jobbet eller att jag hade andra planer med tjejkompisarna. Jag var nu 27 år och mina vänner hade slutat höra av sej. Men det gjorde inget. Henkan var min vän. Han förstod mej. Han tacklade min ångest, körde mej till sjukhuset när migränen överföll mej och jag var nästan medvetslös. Henkan älskade mej, sa han. De andra tjejerna var koksbrudar. Såna man knullade av sej med. Jag var inte en sån. Jag festade inte, jag var alltid hemma, jag hade ett bra jobb som lärare, jag hade en lägenhet i centrala Göteborg. Jag var inte som dom, horiga. Det sa han alltid, påminde mej om mitt värde.

Ibland bjöd tjejkompisarna med mej på fest, tjejmiddagar eller bara en kväll på stan. Det tog hårt på Henkan. Han ifrågasatte min klädsel, mitt val av skor och varför skulle jag ha smink när jag var så vacker ändå? Vilka var tjejerna? När jag kom hem efter en av de få utekvällarna hade han klippt sönder alla mina spetstrosor och slitit sönder mina fotoalbum från tonåren. Jag föll på knä, grät chockat och var förbannad. Skrek och gapade på Henkan. Frågade vad han gjort. Han svarade att jag inte behövde spetstrosor för att hora. Han krävde att få veta vilka alla killar på fotona var, vems pojkvänner var de och hade jag knullat dem? Han var rabiat, svettig och koksad, skev som han kallade det.

Jag slutade träffa mina tjejkompisar. Priset var för högt. Istället ville jag kontrollera Henkans missbruk. Det som kom in skulle också ut. Han kom hem med 100-150 gram och jag bankade (blandar ut) ut det med effedrinpiller och förpackade i små kuvert. Sen såldes det. Men Henkan räddade alltid undan en tia av det obankade. Det kunde vi sexa på tyckte han. Men jag kunde inte ta längre. All whisky, allt vin jag samlat bara försvann ur skåpet. Så kom sommarlovet, igen. Vi reste ingenstans utan var kvar i stan. Jag var på randen nu. Henkan jobbade för att betala av sina skulder, åkte ut på indrivningsuppdrag för ett MC gäng med kriminella kopplingar. Ledarna kom hem till oss, festade, söp, snortade och var respektfulla mot mej. Jag var anständig, jag var flickvännen, inte kokshora. Alltid hemma, alltid redo, den fina flickvännen.

Jag gjorde slut. Orkade inte längre. Hade kontaktat en polis som kom att bli min räddning. De hade redan span på Henkan där han var i ett ytterområde till Göteborg. Han satt på 250 gram kokain. De skulle ta honom och köparen mitt i affären. Men något gick fel och de missade dem båda. Henkan fick tre månader samhällstjänst för eget bruk. Smulor han påstod att Polisen skrapat ihop från ett CD omslag. Jag brydde mej inte. Jag visste att jag aldrig skulle bli av med honom. Jag längtade dessutom efter honom så det värkte i hela kroppen. Jag älskade ju honom. Varför kunde vi inte bara få vara ifred, varför kunde han inte bara sluta punda?

Jag kunde inte längre möta Henkans sexuella behov. Min trötthet var konstant, min oro och de sömnlösa nätterna hotade att göra självmordskandidat av mej och mina tårar hade sinat. Dagarna gick. Jag tränade hårt, blev instruktör på ett känt fitnessgym, fick nya bekanta att umgås med mellan passen. Henkan kom till gymet, stirrade med missnöjd min in genom fönstret när jag ledde pass. Jag förstod inte varför. Han glodde på varje deltagare när de gick ut från salen efter passet, särskilt om de var män. Han väntade varje gång och körde mej direkt hem efter mina pass. Aldrig hade jag träffat en så kärleksfull man. Han var så härligt beskyddande. Ändå var jag trött. Fick aldrig sova. Ändå gjorde vi inget annat. Sov hela dagar, flera dagar i streck ibland. Hans lur ringde konstant. Runt tvåtiden på natten var tydligen den mest attraktiva tiden för vissa att ringa och kräva in tjänster.
Henkan åkte. –Jag åker en sväng. sa han, stängde ytterdörren och låste båda låsen. Natt efter natt, samma sak. –Vart ska du? kunde jag fråga. –Jag åker en sväng. Underförstått; Bry dej inte!

Hösten då jag fyllt 28 hade jag ägnat månader åt att försöka göra slut men inte lyckats. Henkan kom och gick, tog för sej av det som bjöds. Oftast var det sömn i upp till 20 timmar i streck. Hemkörd mat från pizzerian på hörnet, otaliga filmer plöjdes rastlöst igenom mellan svettattacker och Piggelin. Godis. Godis gick åt i kilovis. Trimmern stod redo i laddaren. Redo att göra honom till en ny man. Den man jag allt mer sällan träffade. Jag hade blivit nån jag inte kände igen men som tur var kände alla andra igen mej. Jag var alltid snygg, fräsch och mitt leende lurade alla. Det kunde till och med lura mej själv när jag stod framför spegeln och målade på det innan jag tog bilen till jobbet. ”Smile and the whole world will smile with you” tänkte jag och hoppade i mina guldballerinaskor.

Ångesten härjade hårt. Varje kväll låg jag i soffan under täcket. Vågade inte somna. Fönstret var på glänt mot gatan för att jag skulle höra honom. Jag hade lärt mej att känna igen ljudet från Henkans steg. Jag kunde urskilja hans röst bland biltrafik, fulla skrikande ungdomar och skällande hundar. Jag visste när han varit hemma bara genom att stiga in i hallen. Trots att han inte rört något visste jag att han varit hemma. Jag började sätta fast en liten tejpbit mellan dörr och dörrkarm för att vara säker. Instinktivt visste jag att jag måste vara förberedd om han var hemma, om han hade varit hemma. Det första eftersom hans humör nu var värre än någonsin och jag visste aldrig när jag skulle möta döden. Det senare för att jag inte visste vad jag skulle mötas av. Allt var möjligt. Att han rivit och rasat hela lägenheten, mitt hem, eller att han tagit en överdos av Rohypnol, stesolid och xanor ihop med kokain och sprit. Tejpen blev min livlina. Hade den lossnat kikade jag tyst in i brevlådan, lyssnade, luktade. Hördes något? Snarkningar? Luktade det något, något alls som skiljde sej från hemlukten? Syntes några skuggor röra sej?

Jag satte nyckeln i låset, osäker på om det var tomt. Ropar i hallen. Inget svar behövde inte betyda att ingen var hemma. Tar ett varv. Kollar toan och bakom garderoben. Jag är ensam. Låser båda låsen inifrån och lämnar nyckeln i låset. Då kan han inte överraska mej. Får skylla på att jag känner mej otrygg. Tappar upp ett bad. Som jag längtat efter ett varmt bad i tystnad med ljus på badkarskanten. Sjunker ned i det alldeles för varma vattnet, bara nästippen är ovan ytan. Kan inte gråta, knuten i bröstet är av så massivt slag att jag helt enkelt inte kan. Jag blundar. Ser inget alls. Tomheten omsluter mej och jag slumrar.Plötsligt står han där och tittar ned på mej. Jag vet att jag sett skrämd ut. Det är det värsta han vet. När man är rädd för honom, om man inte är någon som ska vara rädd förstås. Men jag har inget att vara rädd för. Han skulle aldrig skada mej säger han. Jag tror honom. Måste tro honom. Han stirrar på mej där jag ligger i vattnet och jag vet att han är kapabel till vad som helst. Jag blinkar långsamt och ler mitt sötaste leende samtidigt som jag sträcker ut mina armar mot honom. Hans blick går från galen till kåt på nolltid och jag vet att jag är räddad. Igen. Fy fan vad bra jag är! Så jävla bra! Jag äger honom! Gör som jag vill, haah!
-Kom, bada med mej, snälla. säger jag vädjande, undergivet. Jag vet ju att Henkan hatar bada.
–Nä, men mys du. Jag ska bara ringa några samtal.
–Stannar du? frågar jag med mjuk röst. Han svarar att han inte vet. Jag låtsas vara besviken och säger
–Men ååh! När ska vi mysa och bara vara så som vi brukar? Kan du inte bara stänga av mobilen?
–Det vet du inte går. Svarar han irriterat.

Vill inte stiga ur badet. Duschar och rakar benen. Tar min tid. Henkan har ännu inte gått. Jag går ut i vardagsrummet iklädd morgonrock. Han ligger på mattan och sover tungt. Tar ett kliv över honom och lägger mej i soffan. Han är omöjlig att väcka, varför ens försöka, tänker jag och sätter på TV:n. Det är sent och de löjliga serierna avlöser varandra. Jag somnar men vaknar av att Henkan vankar. Av och an i vardagsrummet. Jag är stilla. Lyssnar.
-Nä alltså vafan, klart dom ska betala. Ja jag följer med om horan här inte börjar skrika. Sätter mej upp och stirrar ilsket på honom. Aldrig tidigare har han kallat mej hora till någon annan. Henkan möter min blick och flyttar luren något, hora. Säger han till mej så att personen i andra änden också hör. Jag reser mej och går till köket. Klockan på väggen visar 23.45 , jag dricker ett glas vatten. Henkan vankar omkring och jobbar upp sin aggressivitet genom samtalet. Rösten är hård, hög och andningen ansträngd.
-HELVETE!!!DEN DOG!!! Vrålar han. Jag går mot vardagsrummetoch möte honom på väg mot köket. Våra axlar snuddar varandra och det slår gnistor. Han morrar till och jag drar instinktivt en högerkrok rakt på hans ögonbryn. Han vrålar något jag inte förstår eller kan urskilja. Han är hög på kokain och har druckit sprit. När vet jag inte. Jag backar. Han kommer efter mej, vansinnig, rabiat, galen.

Jag rusar förbi honom och in i vardagsrummet igen, skriker för full halls. Kan inte tysta mej. Han tar tag i mina armar, skriker HÅLL KÄFTEN!! Jag fortsätter skrika, kan inte slutadet finns inget slut. Sliter mej loss och rusar upp i soffan. –RÖR MEJ INTE!!! RÖR MEJ FAN INTE!! Soffan är på väg att välta och jag tappar balansen, är nere på golvet och Henkan får tag i mej. Han tar strupgrepp. Trycker mej mot fönstret. Jag kan inte andas. Han har båda sina händer runt min hals i ett hårt grepp. Fönstret knakar. Jag vill inte dö. Snälla gud jag vill inte dö.Jag får upp mitt ben och pressar honom ifrån mej, bara lite. Det är tillräckligt för att han ska lätta greppet runt min hals . Luft. Jag får luft.

Lurad! Henkan tar ett nytt grepp och dunkar mej mot väggen. Jag slår i huvudet hårt. Det svartnar. Hans grepp lättar. Känner värmen i huvudet. Sjunker ihop på golvet. Det är svart.
Han är borta. Han har gått. Lämnat mej! Herre Gud!! Paniken sköljer över mej. Var är han? Måste hitta honom. Hämtar telefonen. Huvudet spränger, kroppen är öm. Kan inte ringa, inga pengar på kontantkortet. Ser plötsligt mej själv i hallspegeln. Min tröja är blodig. Ansiktet och halsen också. Håret är alldeles intorkat med blod. Jag lägger handen på huvudet och känner försiktigt efter. Det rinner fortfarande blod ur såret i bakhuvudet. Jag ringer SOS Alarm. Säger jag behöver en ambulans.

De skickar Polis och Ambulans. Jag vägrar släppa in Polisen. Ambulansen kör mej till sjukhuset. Två sköterskor fotografera mina skador. Jag känner mej fnissig, nästan glad. Sen rakar en av dem av en del av mitt hår och läkaren kommer och syr igen hålet i huvudet.Jag tänker att snart är allt normalt och bra. Ingen behöver veta, jag måste hem och leta reda på Henkan.

Hör Henkans tunga steg innanför dörren. Han stannar till vid soffan där jag sover, jag hör honom muttra och sedan fortsätta in i badrummet. Han öppnar och stänger badrumsskåpen, väsnas med pillerburkar och nåt annat som prasslar. Jag är stilla. Han verkar vara färdig, gräver lite i garderoben i hallen, släcker och går. Han varken hörs eller syns efter det. Jag lånar pengar och tankar på mitt telefonkort. Köper ett gravidtest och skickar honom bilden som bevisar att testet är positivt. Till svar får jag; Jag ska bli den bästa pappan, en sån jag själv aldrig hade. Älskar dej! Älskar knodden också!

Hela livet känns som ett töcken, jag lever i en bubbla avskuren från allt, vänner och familj. Mitt liv är en saga där sidor hoppas över, sammanhanget saknas och Henkan är min enda länk. Jag fortsätter jobba som instruktör på gymmet och om kvällarna satt vi hemma i soffan. Inte en enda lina drog han, inte en enda gång åkte han iväg och lämnade mej ensam i soffan. Vi hyrde film som jag mestadels sov mej igenom och han åt godis och drack läsk i mängder. Vi var glada över den växande magen och vår gemensamma lycka. Hans vänner var glada och skickade små presenter medan mina vänner och familj inte såg röken av mej.

Så kom dagen då förlossningen var ett faktum. Henkan tog mej till sjukhuset och efter några timmar var han tvungen att åka hem och ”kolla till en grej”. Jag hade en seg latensfas och låg länge i smärtor. Henkan kom och gick. Jag kände mej stressad men en barnmorska kom och stannade vid min sida. Som på intuition visste hon hur jag skulle lugnas. En ängel i min sjuka värld.

Fyra dagar efter att vi tillsammans åkt hem med lille bebisen försvann Henkan igen. Allt blev som vanligt förutom att jag hade en liten bebis att ta hand om och älska. Henkan kom allt mer sällan och under sista grälet sa han:
– Du älskar bara bebisen! Jag redde mej. Starkare än någonsin skapade jag nya rutiner, vande mej vid min ensamhet och gick in helt i mammarollen.

Trots att Henkan var ute ur bilden var jag fast i det mentala fängelse som skapats under de två år vi levde ihop. Jag var tuff och hård, ensam och tyst i någon inbillad stolthet även mot mina vänner, för att inte tala om masken jag bar mot min familj. Jag berättade aldrig att Henkan var skriven hos mej och att jag därför inte fick bostadsbidrag. Inga bidrag alls. Jag var utförsäkrad o förfalskade hans namnteckning för att få förskoleplats. Vi hade gemensam vårdnad för att jag propsat på det. (Senare i domstol klubbade domaren igenom interimistisk enskild vårdnad omgående till min fördel men emot min vilja) Jag var låst, mentalt o ekonomiskt. En skugga av den jag en gång varit.

Henkan försvann. Jag letade inte längre. Började bli lugn o trygg i min o Nikos vardag. Så en dag ringde ett okänt nummer. Jag hade sänkt min guard och var trygg nog att svara.
– Ja hallå! (ALDRIG SVARA MED NAMN!! Så mycket hade jag lärt mej.)
– Aa, hej d e Henkan
Jag blev yr, kände inte benen, de vek sej nästan och jag var tvungen att sätta mej ned.
– Jag är i krokarna o kommer o hälsar på. E du hemma?
Paralyserad svarade jag
– Ja.
Han kom. Betedde sej som hemma. Badade den då 2,5 årige Niko och jag serverade middag. Allt var som om inget hänt, som om ett helt år inte passerat.

När jag stod och diskade var de tysta tårarna ett faktum. Brännande heta. Jag diskade så noggrant jag bara kunde utan att andas, rädd att tappa greppet helt. Overklighetskänslan va grym o påtaglig. Plötsligt kommer Henkan in i köket. Han ser mina tårar o lägger en mjuk hand på min axel, låter den vandra ned på ryggen. Jag är helt stilla. Ångesten vrålar och slår min själ blodig men jag visar ingenting.
– Gråter du för att du fortfarande älskar mej? Säger han tyst i mitt öra och jag vaknar ur det hypnotiska tillståndet. Varifrån kraften kom undrar jag än idag men jag vänder mej mot honom och väser med basröst:
– Säg hejdå till din son, du ska gå nu.
Han gick. Jag föll ihop. Grät ylgråt i evigheter. Niko kom och klappade på mej där jag kurade på köksgolvet. Vi somnade där.

Nästa dag ringde jag till det nummer en handläggare på Familjerättsbyrån givit mej ett år tidigare. Utväg, ett kvinnokriscenter, tog emot mej. Det blev min räddning. Jag vågade be om hjälp. Vågade ta emot den och fortsätta att ta emot tills jag var stark nog att berätta för familj och vänner. När jag gått igenom terapi o gruppterapi, när jag fått verktyg att skydda mej och Niko kunde jag se ett annat liv framför mej. Ett liv där varje dag var värd att minnas.

Nu är Niko åtta år, frågorna om pappa har kommit och gått, svaren har alltid varit ärliga utan bitterhet. Min förhoppning är trots allt att far och son en dag möts. Det mötet ska inte vara klätt med mina känslor och tankar utan målet är att Niko ska vara så öppensinnad att mötet blir en positiv upplevelse. Nån gång i framtiden kommer de att mötas, jag vill tro så för att jag tror att Henkan gjorde sitt bästa, han gjorde så gott han kunde just då.

Erfarenheter är värdelösa om man inte gör något av dem. Därför berättar jag gärna. Det viktigaste jag lärt mej av min resa är att aldrig skämmas över mitt destruktiva förflutna, att ta emot all hjälp och att jag inte är den enda som gått denna väg även om vi alla är unika så är vi lika i det stora.

/Mimo