Det blir en bok

Det blir en bok

Det är en mäktig känsla att sitta bredvid skrivaren och se den spotta ur sig blad efter blad som innehåller mitt liv. Sidor med text som ibland flutit ur mig nästan helt obehindrat när jag varit inne i ett flyt. Sidor med text som jag ibland fått vrida ut och in på hjärnan för att landa tre bokstäver på. Hur skall jag kunna få ihop en hel bok om mitt 39-åriga liv? Hur skall hela mitt 39-åriga liv få plats i en bok? Två frågor ställda till mig själv med ungefär åtta månaders mellanrum.

Jag hade fått frågan rätt många gånger de senaste åren – om jag inte skulle skriva en bok om mina erfarenheter. Till en början slog jag ifrån mig det helt. Kunde för min värld inte tro att någon skulle vara intresserad av att läsa om mig och mitt liv. Hur intressant har det varit liksom? Visst olyckan jag varit med om och omställningen till ett liv som handikappad har många gånger varit tuff att handskas med men det är min olycka, min omställning. Skulle någon vara intresserad av att läsa om det? Folk har väl tillräckligt med sina egna liv.

Fast så kom det sig så att jag började föreläsa. Det började med en självbiografisk text till mig själv, där jag skrev ned mina tankar och funderingar kring det som hänt sedan olyckan femton år tidigare. Det blev femton A4-sidor och när jag läste igenom det jag skrivit hittade jag en röd tråd och några avgörande händelser som tagit mig framåt i tillvaron. Utifrån de händelserna skapades sedan föreläsningen som jag sedan dess varit ute på hundratals företag och organisationer med. Den har förändrats under resans gång. Jag har lagt till, dragit ifrån, modifierat och finslipat. Hela tiden med hjälp av feedback från åhörarna, hela tiden med mina egna erfarenheter som utgångspunkt. Till slut hade jag så mycket material att tankarna på en bok började växa sig starkare men kunde jag skriva?

För att testa så startade jag därför upp min blogg där jag skrev om vardagshändelser med en, förhoppningsvis, personlighetsutvecklande twist. Jag fick rätt omgående kvitto på att det jag skrev var uppskattat men skriva en hel bok? För att prova lite skrev jag ned hela föreläsningen och fick ihop exakt fjorton sidor. Med allt annat föreläsningsmaterial blev det tjugofem eller cirka fyrtiotusen tecken. Jag visste att en normal roman innehåller runt en halv miljon tecken och kunde inte se hur jag skulle kunna knåpa ihop det. Nåväl, med journalanteckningar från Sahlgrenska, gamla brev, mejl och musikminnen lyckades jag på sex månader få ihop sextio sidor. De skickade jag över till Ulla Keyling, som jag tänkt anlita som skrivcoach. Trots att hon tyckte att jag kunde skriva blev det tvärstopp, skrivkramp, idétorka. De följande tre månaderna skrev jag fem sidor innan det lossnade. På något sätt föll bitarna på plats. Jag hade aldrig skrivit någon bok förut, visste inte hur man la upp text och kapitel men en dag i slutet av april var det något som hände. Som att någon drog ur proppen.

Under maj och juni skrev jag sedan åttio sidor och ställdes hela tiden inför den andra frågan. Hur skulle jag få plats med allt det jag ville skriva i bara en bok? Då tänkte jag för första gången ut exakt vad jag ville säga med det jag skrev och valde bort en massa sidospår som ploppat upp under vägens gång. Efter några veckors semester där jag lyckades koppla bort tankarna på boken ett tag så satte jag igång med de två avslutande kapitlen för en vecka sedan. Nu är de skrivna, min hustru Emma har läst igenom och råmanuset på sexhundratusen tecken ivägskickat till Ulla för en första ordentlig genomgång av ett proffs.

Det blir en bok. Oavsett hur och vem som kommer ge ut den kommer det bli en bok. Det känns oerhört befriande att ha fått ur mig allt jag skrivit. Trots att jag nog inte velat erkänna det har det blivit en form av terapiarbete också. Trots att jag varit ute och föreläst i flera år och alltid är väldigt personlig i det jag gör är detta på en annan nivå. Så många händelser som dykt upp i minnet och som jag delvis förträngt. Nu är de på papper. Det känns spännande och lite oroligt för jag blottar och visar mig svag. Vill så gärna ge en nyanserad bild av hur livet kan se ut. Vill inte sälla mig till en i raden av all framgångslitteratur som redan finns där ute i bokhyllorna utan visa upp en människa av kött och blod. En människa som ibland varit svag och ibland varit stark. En människa som fått uppbackning av sin omgivning och samtidigt försökt bli självständig. En människa som lika gärna skulle kunna vara du.