DET ÄR FAKTISKT OKEJ ATT SKRATTA – ÄVEN OM MAN MÅR DÅLIGT.

Lasarkraft-wp

 

Jag har alltid levt mitt liv fullt ut, ibland planerat, men oftast helt oplanerat. Saker har blivit som det blivit och allt har bevisligen löst sig i slutänden i alla fall. Genom åren som gått har jag fått min beskärda del av utmaningar. Separationen från mitt första ex var en trist historia som involverade mycket lögner och en, skulle det visa sig obetald nota hos Kronofogden på över en miljon kronor. Jag levde ensam med mina två stora barn i många år, innan jag hittade Passionen igen. Den här gången ville livet visa mig att jag borde ha en mer ödmjuk inställning över lag. Jag blev gravid och fick missfall. Jag blev gravid igen och den här gången skulle allt bli bra. Tills den där Alla Hjärtans dagen när det visade sig att barnets hjärta inte längre slog. Man framkallade en förlossning och jag födde fram en vacker liten pojke som jag enbart fick träffa för att säga adjö . Jag kallade honom Liten. För mig var han allt annat än liten, han var och är långt mycket större för mig än vad många människor som finns i livet är. Två dagar efter förlossningen ringer min dåvarande chef för att meddela mig att jag fått sparken. I det kaos som nu uppstått sa läkarna att livet behövde gå vidare och vi skulle försöka igen, det var det bästa botemedlet mot förlusten. Jag blev snart gravid igen, men graviditeten var inget annat än en stor vånda, men tillslut fick Liten en lillebror. Det skulle visa sig att ett nytt barn möjligen var botemedlet mot förlusten, men inte sorgen eller för att hela en själ som blöder. Strax därpå var skilsmässa nummer två ett faktum.

Jag flyttade med mina tre barn och vi hade en lugn tillvaro när jag efter något år mötte Kärleken. Vi flyttade och jag gifte mig med mannen i mitt liv. För drygt ett år sen fick vi reda på att min man är allvarligt sjuk, och kommer sannolikt ha en avsevärt förkortad livslängd. I vintras gick hans företag sedan 10 år tillbaka i konkurs. Det skulle visa sig att bolaget bär på mångmiljonskulder som maken själv är personligt ansvarig för. Maken mådde sämre och sämre, tillslut ansåg han att det inte fanns någon annan väg ut än repet. Två självmordsförsök senare är jag fortfarande den enda hjälp han orkar ta emot.

I förra veckan bestämde jag mig; den här tragiska krisen som jag just nu befinner mig i ska inte få suga ner mig till bottenskrapet och lämna mig som en livlös trasa. Jag har gjort ett aktivt val, att se hela den här situationen som en möjlighet att rannsaka hela min livssituation. Helt plötsligt ser jag massor med dörrar som öppnas. En rätt häftig upplevelse om du frågar mig! Jag önskar inte min värsta fiende den oro och ångest jag behövt genomlida det senaste 1,5 året, inte heller alla 450 sömnlösa nätter, alla slitande telefonsamtal eller de upprivande mötena. Men jag önskar av hela mitt hjärta att alla får sin del av livets utmaningar, så man får en möjlighet att omvärdera sig själv, sina grundläggande värderingar och sin livssituation.

Vi är inte färdiga än, vi är fortfarande mitt i stormens öga – men jag vet att jag varje steg på vägen blir stärkt av det jag gjort så här långt. Att tillåta sig falla, men inte ge efter, eller ge sig hän för den delen – i depressioner. Det är faktiskt okej att skratta, även om man mår dåligt.

Så att vi alla har en kraft, råder det inga som helst tvivel om. Varje dag är jag stärkt i tanken, och vet att de här erfarenheterna kommer leda mig mot nya händelser och mål i livet. Idag fick bli dagen jag bestämde mig för att lägga ekonomhatten på hyllan, och arbeta med att hjälpa andra människor. Det är vad livet försökt säga till mig de senaste yrkesverksamma 25 åren. Eftersom jag själv är öppen med mina livshistorier, verkar det som att jag öppnar dörrar som gör att personer får förtroende för mig.

Så tack Christian, det är människor som dig som ger den där extra puffen i rätt riktning, så man orkar lite till. Och när orken är slut, då orkar man lite till. Och när man är helt, helt slut. Då orkar man lite till. Jag vet det nu.

Varm kram / Jessica