DE ANSÅG ATT JAG VAR MINDRE VÄRD EFTERSOM JAG ÄR ADOPTERAD

DE ANSÅG ATT JAG VAR MINDRE VÄRD EFTERSOM JAG ÄR ADOPTERAD

Lasarkraft-wp

 

Jag är idag 44 år, och det känns helt ok! För mig är varje sekund av åldrande ett kvitto på att jag tagit mig vidare. Jag har blivit klokare och starkare. Det betyder inte att jag alltid gör rätt. Det betyder inte att jag alltid står upprätt. Men det betyder att jag alltid reser mig, och är ännu en lärdom rikare.

När jag var 10-12 år så blev jag utsatt för övergrepp av en man i mina föräldrars vänskapskrets. Mina föräldrar gjorde inget, utan sa bara att han var sån. (Idag kan jag säga, jag blev utsatt för övergrepp)!

När jag var 15 år så var jag med om en trafikolycka. Mitt ansikte blev sönderskuret, och halva stämbanden förlamades. Ansiktet ser idag ok ut, och jag lärde mig prata igen.

När jag var hemma från skolan efter olyckan, så fick jag reda på av min bästa vän att jag var adopterad. Jag åkte till pastorsexpeditionen och fick det bekräftat dagen efter. Jag sa inget hemma, jag visste inte hur. Jobbiga saker skulle man inte låtsas om.

Ett år efter olyckan, så dör min farfar. Han var den enda trygghet jag hade. Farfar var den som alltid trott på mig, som ställt upp för mig och som lärde mig om livet.

Strax efter farfars bortgång, så blir jag misshandlad av en väns släktingar. Jag fick även veta av dem, att de ansåg att jag var mindre värd eftersom jag var adopterad. Mina föräldrar tyckte inte att jag skulle polisanmäla. Det gjorde jag, utan att tveka! Och de blev dömda.

När jag var 18 år, tog jag kontakt med min biologiska mor. Jag talar även om för mina adoptivföräldrar, att jag vet att jag är adopterad. Det som händer då, är att de som varit min ”släkt” slutar att höra av sig.

19 år gammal hamnar jag i ett förhållande med en psykopat.(vilket jag inte visste då såklart). Jag lyckas med stor skräck ta mig ur det ett år senare. Jag vägde 46 kg (jag är 167cm lång) när jag tog mig därifrån. Jag är idag övertygad om att det hade blivit min död, om jag inte tagit mig därifrån.

41 år gammal, var jag på väg för att ta ett ryggmärgsprov för MS utredning. Min far säger då, att det ska du veta, att det var inte jag och mamma som ville ha dig. Det var farfar! Då ramlade pusselbitarna på plats.

Jag har blivit sparkad på, och baktalad av mina egna. De som ska vara ens trygghet. Men jag står upp, och jag är en bra människa! Jag duger! Jag försöker vara den bästa jag, som jag kan vara, varje dag. Och kanske kan jag hjälpa någon med min historia. För om jag så endast hjälper eller inspirerar en enda människa, så har jag gjort något bra!

Som ni förstår, så finns det mycket jag skulle kunna berätta runt varje händelse. Jag har ju även levt ett liv mellan att jag var 19 & 41 år. Och där emellan har egentligen det stora jobbet legat. Med att hitta vem jag är, och förstå att jag är värdefull som alla andra.

Men visst, helt händelselöst har det inte varit under den tiden heller. ; 0)

Namaste