BLOD ÄR INTE ALLTID TJOCKARE ÄN VATTEN.

BLOD ÄR INTE ALLTID TJOCKARE ÄN VATTEN.

Jag växte upp i en systraskara på tre där jag är mellansystern. Jag hade en bra relation till båda min systrar men bandet till min stora syster var starkast. Jag och stora syster flyttade hemifrån samtidigt trotts att jag är två år yngre kände jag mig redo då. Under hela vår uppväxt och in i tidig vuxen ålder höll vi varandra om ryggen i alla lägen. Syrran och jag mot världen!

Men förändring kom i samband med att jag och min dåvarande pojkvän valde att bryta efter tre år tillsammans. Jag blev den man skyllde på att relationen tog slut och syrrans och min relation blev ansträngd. Efter ett tag kändes det som att vi var vi igen. Jag hade precis träffat min nuvarande man och vårt förhållande växte fort. På mindre än ett år hade vi flyttat ihop och väntade vårt första barn. Trodde att min syster skulle finnas där för mig men istället växte (som jag ser det) en svartsjuka fram.

Hon tyckte vi kunde väntat med barn, var en av många kommentarer. Vår son föddes och i samband med det köpte vi vårt första hus och då började spydiga kommentarer om vår ekonomi ploppa ut ur syrran. Jag hade inget fast jobb men vi hade ändå möjlighet att köpa hus. Svartsjukan lös igenom starkt även om hon aldrig skulle erkänna det.

Åren rulla på och då kom äntligen nyheten vi väntat på, syrran väntade sitt första barn. Då var vår pojke 2 år och jag hade längtat länge efter att skaffa ett barn till och nu höll min man med mig att vi var rätt i tiden så vi började att försöka och tänkte inte mer på det. Det visa sig att det skulle gå fortare än vi trott. När syrran var i fjärde månaden berätta vi att vi också väntade barn, jag såg fram emot att vi skulle få barn i samma ålder. Vår relation skulle byggas upp igen då vi efter många år skulle ha något gemensamt intresse men mina förhoppningar grusades.

Hon tyckte jag var hemsk som inte lät henne och deras barn få sin tid som hon kallade det. Mycket av dem följande nio månader blev ett hormonkaos utan dess like. Dem hade tagit reda på att dem väntade en flicka och nu tyckte hon gott att vi skulle ta reda på könet på vårat barn det ville inte vi. Vi såg det som den sista överraskningen. Och vi fick en flicka, så glada vi blev då vår första var pojke så fick vi ju en av var, vi kände oss klara med barnafödandet. Men från syrran hördes inte ett pip, förutom en spydig kommentar om att det var inte bra att det blev en flicka då blir dem ju rivaler.

När vår lilla tjej var 2 månader säger syrran något jag aldrig kommer förlåta eller glömma, jag har fått lära mig att tycka om din dotter. Som om hon kunde hjälpa att hon finns! Och så har det varit i sex år nu, min syster har tydligt sagt samt utelämnat och visat att min dotter är inte värt ett dyft i hennes ögon. Droppen som fick min bägare att rinna över var för lite över ett år sedan när min dotter fyllde fem år. Hennes moster uteblev med gratulationer och när jag dagen efter ringer i ett annat ärende medger hon att hon inte tycker om min dotter. Jag bryter kontakten där och då och har inte pratat med henne sedan dess.

Mina barn är mitt allt och har man agg mot ett barns existens då kan man inte må riktigt bra och då kvittar det om man är släkt eller ej. Så tyvärr slutade detta inte så roligt men jag känner ingen saknad efter relationen med min syster jag har systrar i mitt liv, inte biologiska men lika starka som vår relation en gång var.

Häng inte kvar i relationer som gör att du mår dåligt, man kan aldrig förändra någon men man kan alltid förändra sig själv.

Kram

Mvh Linda