ATT INTE BLI SEDD, TRODD ELLER HÖRD PÅ

Lasarkraft-wp

JAG VET HUR DET ÄR

Att inte bli sedd

Att inte bli trodd på

Att inte bli hörd på

Ja dessa ord kan man tyvärr beskriva nästan hela mitt liv med, jag har alltid varit ensam inga riktiga kompisar, man fick vara med ibland och ibland så bara suckades det när jag kom.

Minns min första inskolningsdag på lekis, jag kom dit glad och tyckte det skulle bli jätteroligt, minns att jag satt på golvet och lekte och bara kände här vill jag vara, fick en groda som märke på min klädhängare, tyvärr blev tiden inte så rolig, ganska snabbt utsågs jag till hon som man kunde mobba utan att någon brydde sig, ibland fick dom en tillsägelse men inte mycket mera, jag ville sluta men mina föräldrar sa nej.

Mycket av min tid tillbringade jag med min farmor och farfar som bodde på samma gård, där fick jag vara med och göra det mesta de gjorde, farmor lärde mig att knyta makrame bl.a hon läste vi spelade spel mm och ibland åkte jag till mormor och morfar de hade en taxvalp som jag fick växa upp med och hon kommer jag aldrig att glömma en sån fantastisk varelse och mormor lärde mig baka wienerbröd mm.

Skolan började och även mobbningen, ingen tog mig på allvar när jag berättade och att jag hade problem att ta mig hem pga att en av mobbarna började följa efter mig, till slut sa min farfar ifrån och började gå upp och mötte mig varje dag, en dag stod han inte där och såg ögonen på mobbaren att nu har jag chansen igen jag fick ont i magen, men såg farfar komma gående han hade halkat omkull och slagit i huvudet så han blödde men resonerade så att jag var viktigast och såret kunde han ta hand om sen.

Åren gick jag var fortfarande ensam och mobbad i 6an skulle vi åka till Norge på skolresa och alla fick skriva vilka dom ville dela rum med, här visade det sig tydligt för ingen ville göra det med mig, detta skar i mig självklart men bet ihop som jag lärt mig att jag skulle göra fortfarande som inte tog detta på allvar. När inte ens lärarna ville lyssna och göra något vad kunde jag då göra. Åren fortsatte ingen lyssnade eller trodde på mig och var det någon som någon gång sa något så var det att strunta i det så slutar dom, men de slutade inte, när jag var 15 lyckades jag gå ner och bli smal men inte heller det var tydligen bra för då började grannarna prata om att jag måste söka hjälp för jag måste ju vara sjuk, alltså jag åt som jag skulle och mer därtill både godis läsk och ja. Så det var alltså inte bra att vara tjock och inte heller smal inte underligt att man mådde som man gjorde under många år. Läkarna sa ta alvedon och se till att gå ner i vikt så kommer allt bli bra, nä det blev inte bättre för nu när jag gått ner drygt 65 kg så har värken blir sämre.

Jag var den där personen som alla vände sig till eftersom de visste att jag alltid ställde upp och hjälpte dom sa aldrig nej, de lärde sig att utnyttja det och jag ville så gärna synas och få känna mig behövd så jag sa aldrig nej. Skuld/skam var som gavs mig varje gång det kom ”goda råd/pekpinnar” och gjorde det jag visste fungerade, jag åt och mådde ännu sämre.

Gick in i förhållanden som absolut inte var bra för mig men såg inte det själv förrän det var försent, mådde bara sämre och , men jag kände mig sedd och hörd vilket såhär i efterhand jag egentligen inte var utan även här utnyttjades jag av min snällhet. Upptäckte NLP och började sakta bygga upp mig igen, återgick till viss del i gamla spår igen men hade ändå ett litet annat tänk, gick jag igenom 3 stora operationer på 1.5 år under den tiden kunde jag inte göra mycket så här fick jag chansen att jobba med mig själv, tillsammans med en psykolog innan han flyttade till annan stad han jobbade med hela känslobiten oj så jobbigt, oj så nödvändigt, han bekräftade mig och sa att med min historia jag hade så var jag en smart person som hade tagit mig fram och var där jag var nu, inte alla skulle ha lyckats med det.

När det var dags att skriva in sig på AF igen efter sjukskrivningen så fick jag en fantastisk chans att under 1 år få gå och göra en arbetsutredning, här vändes jag ut och in upp och ner kändes det som, slutade med att jag nu äntligen visste vad jag ville göra, inte riktigt som man hade trott kanske men så mycket bättre, så när jag slutade sa jag att du har slitit bra med mig, nej sa han jag har inte slitit jag har bara fått dig att förstå det du redan visste, ok han hade rätt.

Så nu har jag äntligen förstått och nu försöker jag få förmedla min erfarenhet kunskap osv om min resa med övervikt på olika sätt, har förstått att det behövs, har en fantastisk ide om hur man ska kunna möta upp och stötta och stärka och alla som fått lite info säger att det är en jättebra ide och att det verkligen behövs blandade yrkesgrupper, sedan till att vilja ta steget och ställa sig bakom det är en helt annan sak, här är det ju det här med diskriminering och mobbing som återkommer igen kan jag känna, varför skulle inte denna grupp vara något att satsa på? för jag är säker på att om jag hade haft denna möjlighet så hade min resa och mitt liv sett helt annorlunda ut och med övertygelse om att detta på lång sikt också skulle gynna samhället jobbar jag vidare med att leta vägar för att få ut detta.

JAG ÄR NU STARKARE ÄN NÅGONSIN.. Den som inte accepterar min förändring kan vandra vidare utan mig i sitt liv, jag är viktigast numera tänker aldrig må så dåligt som jag gjort under nästan hela mitt liv igen.

Kram Cathrin