Är du normal?

Är du normal?

Med en allvarligt, skeptisk min satt han och iakttog mig under föreläsningen. Trots att det var ett par hundra människor i publiken fastnade min blick gång på gång på just honom. Han var liten, tunn och hade en gråaktig ton i ansiktet. Ändå hade han något speciellt. Det var något med utstrålningen som jag inte kunde sätta fingret på.

Jag hade sett honom redan när han satt sig på sin plats. Att jag uppmärksammade just honom berodde antagligen på att han var betydligt yngre än sina kollegor. Strax över tjugo skulle jag tippa, medan alla de andra var i medelåldern. Han hade sett glad ut då. Han hade levt sig in och verkligen varit med i både de allvarligare och mer lättsamma partierna under första halvan av föreläsningen tills något uppenbarligen hade hänt. Det var något jag sagt som fått honom att anlägga den där starkt ifrågasättande minen. Nu kunde jag ju inte avbryta mitt i för att fråga honom vad som hänt utan hoppades att jag skulle få tag på honom efteråt.

När moderatorn efter föreläsningen undrade om någon hade några frågor sträckte den skeptiske unge mannen upp armen och bad om ordet.
”Du refererar mycket till normala människor i din föreläsning, Christian”, inledde han.
”Vad får dig att tro att alla utom du är normala? Bara för att det inte syns på utsidan kan man faktiskt känna sig väldigt onormal”, fortsatte han och såg nu så upprörd ut att jag trodde han skulle börja gråta.

Det tog en stund innan jag fann mig, innan jag förstod hur han menade och under den stunden var det knäpptyst i lokalen. En del började skruva på sig. Moderatorns leende stelnade i en grimas samtidigt som han nervöst harklade sig i väntan på mitt svar.
”Du har helt rätt”, bröt jag tystnaden med. ”Jag refererar mycket till normala människor eftersom det jag varit med om och den vardag jag lever i skiljer sig väldigt mycket från de flesta andras vardag. Samtidigt är jag medveten om att det finns saker som inte syns på utsidan, som inte är så uppenbara som det är för mig och det borde jag förmodligen vara bättre på att poängtera”.

Han såg fortfarande skeptisk ut. Tittade ner i golvet och skakade, förmodligen omedvetet, på huvudet. Han var inte riktigt nöjd med svaret, det förstod jag, men ställde inga följdfrågor. Moderatorn tackade för min medverkan och började introducera nästa föreläsare på programmet. När jag kommit av scenen hoppades jag få syn på den besvikne unge mannen men han var borta. Hade så gärna velat få reda på vad hans problem i tillvaron bestod i. Att det antagligen var något av psykisk karaktär förstod jag ju men jag hade velat veta mer.

Efteråt gick jag igenom mitt föredrag och plockade bort de passager där jag ställde mitt liv mot någon form av normalitet. Inte så mycket för att jag var orolig för kritiska och ifrågasättande kommentarer utan för att jag faktiskt fick en tankeställare. Att man oftast inte kan veta vad livets ryggsäck innehåller hos människan som står framför en.

Det här var för tre år sedan och förutom att han faktiskt fick mig att ändra en del i min föreläsning så har jag ofta undrat hur det gått för honom. För ett par dagar sedan damp det ned ett mejl som gav mig en del av svaret.

Mejlet inleddes med om jag kom ihåg föreläsningen för tre år sedan där han hade ifrågasatt det där om normalitet. Han förklarade vidare att han under lång tid efteråt varit irriterad över hur jag uttryckt mig, men ändå varit inne på min hemsida med jämna mellanrum och läst mina texter. Nu hade han också läst min bok och var inte irriterad längre. Tvärtom kan man lugnt säga och nu fick jag till slut förklaringen till varför som han reagerat så kraftigt den där gången.

Sedan mitten av tonåren hade han regelbundet drabbats av djupa depressioner. Han förklarade inte något närmare än att han i svackorna haft svårt att se någon mening med sitt liv. Min bok hade inte förändrat hans tillvaro i grunden, det var han noga med att poängtera, men den hade gett honom ett lite annat perspektiv. Och faktiskt, skickat in några ljusstrålar och väckt lite hopp i den tillvaro som fortfarande emellanåt är väldigt mörk. Dessutom hade han satt igång och skriva ner sin egen historia. För som han avslutade mejlet: ”Kunde du, så kan väl jag”, med en liten smiley bakom.