ANOREXI – LIVET ÄR MER ÄN ATT BARA ÖVERLEVA

Lasarkraft-wp

Satt där i skolan under psykiatri och psykologi timmarna och kunde inte alls förstå hur folk kunde göra så mot sig själva. Misshandla sina egna kroppar. Mat som är sååååå gott! 2006 tog jag studenten. Glad med livet framför mig. Men sen kom det som en smäll.

2008 började jag sakta gå vägen mot en ätstörning. Till en början helt oskyldigt. Ni vet, tänka lite nyttigare, byta ut till fullkornsprodukter, sakta men säkert byta bort kolhydrater, minska på fettet och allt det där man matades med från tidningar och allt runtomkring. Tills det tillslut skapades ångest kring maten, en rädsla för det som skulle stoppas i min mun. Tvångstankar angående flera olika saker. En inre stress, känslan av att man var på flykt från något.

I slutet av Oktober 2008 startades min första inläggning på en avdelning för folk med anorexi och bulimi. Här låg jag instängd med mina tankar, mitt hat och min rädsla. Detta var nog den sämsta vård jag någonsin sett! Jag lyckades bli sjukare i min anorexi. Smygträna på rummet mellan måltiderna. När jag blev utskriven i april 2009 hade jag inte gått upp ett gram, svartare tankar och bara ett mål sikte. Hur långt kan jag gå tills min kropp inte klarar mer?

Jag kom hem och det gick så fort alltihopa. Jag gick ner till ynka 37kg till mina 167cm. Då blev jag inlagd igen. Detta var september 2009. Och det första jag fick höra var att mitt hjärta snart skulle sluta slå om jag fortsatte. Sattes i rullstol med 24h bevakning. Och jag glömmer aldrig den där första måltiden. En halv apelsin med en halv leverpastej smörgås. Leverpastej som är det värsta jag vet om. Tänk då och sitta där och bli tvingad att äta något du verkligen avskyr. Denna måltid tig mig närmare 2timmar med tårar, vägran, försöka se utvägar. När jag vart utskriven i December 2009 var jag redan remitterad till nästa anhalt.

Januari 2010 så kom jag till sista anhalten den anhalten som sådde ett litet för hos mig. Det har tagit många år för detta fröet att gro och växa. Jag har hållt föreläsningar inom detta, fått se ögonen hos anhöriga hur de ser ett litet ljus som tänds, att det faktiskt finns hopp. Jag har ofta fått frågan om jag hatat mig själv för detta. Och nej det gör jag inte.

Jag ser det som att jag fått chansen att se livet från en annan vinkel, uppskatta de små sakerna som inte betydde så mycket för mig innan. Jag har lärt mig så otroligt mycket om mig själv, min kropp, som många faktiskt skulle må bra av att få göra. Men samtidigt kan jag ibland sitta och fundera på hur detta har förändrat mig. Vem var jag innan jag blev sjuk? Hur var jag innan jag blev sjuk?

/Janelica Eriksson