EN VÅLDTÄKTSMAN GÅR FRI

EN VÅLDTÄKTSMAN GÅR FRI

Det var en lördag som vilken annan lördag på den lilla pizzerian jag jobbade på. Stämningen var som vanligt god men stressigt, men allt flöt på som vanligt. Jag hade ju trots allt jobbat där i 2 år nu och kunde allt man behövde kunna. Några vänner hade tidigare på dagen frågat om jag ville följa med ut och dansa på kvällen, det var ju trots allt mitt ”favorit dansband” som spelade den kvällen. Jag visste att min chef tyckte om att åka till detta stället, så jag frågade på skämt om han ville åka dit, då hade jag ju skjuts dit och kunde umgås med mina vänner.

Sagt och gjort, vi stängde ner pizzerian vid 21.30 gjorde oss i ordning och åkte sedan in till dansstället. Min dåvarande chef hade alltid varit snäll mot mig, behandlat mig jätte bra och sa alltid, din familj är min familj, min familj är din familj. Jag tackade för skjutsen och så snart vi kom in skildes vi åt. Jag umgicks med mina vänner, drack alkohol och hade en fantastisk kväll. Jag dansade som om jag aldrig gjort något annat, jag buggade tills jag va helt slut i kroppen. Men vad jag var lycklig den kvällen.

Min bästa vän var också där, men var höggravid och var såklart nykter. Vi hade avtalat att jag skulle få åka hem med henne när de skulle lämna på natten. Men i det höga ljudet, bland dans och drinkar, märkte jag inte att hon hade ringt flera gånger och messat att de skulle köra. När jag upptäckte det så var det långt efter de lämnat stället. Jag tänkte ”äsch det ordnar sig” och fortsatte dansa in på natt timmarna. När klockan slog 2 stängde stället, varpå jag kom på att jag måste ta mig hem.. jag tänker att jag hittar en taxi utanför stället. Men innan jag kommer ut möter jag på min chef, som frågar om jag vill åka med honom hem, vi bodde ju i samma lilla by. Med facit i hand, hade jag aldrig satt mig i hans bil den natten.

Vi hinner inte åka långt innan han började tafsa på mig, både mellan mina ben och på mina bröst. Jag sa ifrån ordentligt till honom, att det inte var okej och att jag inte ville! Han visste ju om att jag var lesbisk, vad höll han på med?! Vid detta tillfälle hade jag lagt in en spärr på mitt abennomang att spärra samtal vid en viss summa, så min telefon var låst för utgående samtal. Jag hade god kontakt med mitt ex och skickade sms till henne… ”han tafsar på mig, han slutar inte”. Hon ringde upp mig och frågade vad fan han höll på med…

Eftersom han inte kunde korrekt svenska uttryckte jag mig på ett ”barnsligt sätt” sätt så hon skulle förstå vad han gjorde. Hon skrek åt mig att ge han telefonen… jag var så´rädd.. jag sträckte över den till han, det tog inte många sekunder innan han började skrika, skrek att jag ljög och la på telefonen. Vid detta tillfälle slog det mig… jag såg ju honom vid flera tillfällen på dansstället drickandes alkohol?!? Herregud.. nu blev jag ännu mer rädd.. samtidigt som jag tänkte, om och om, snälla kör av vägen, krocka, tappa kontrollen, jag vill inte va kvar här.. Han hade nu slutat tafsa på mig, och vi var nästan hemma vid min mammas hus.. Inte ens där var jag säker denna natten, för min mamma och familj var bortresta halva jorden bort. Jag var kraftigt berusad men minns allt glasklart.. Han stannade utanför huset, gick runt och vad jag trodde ”Hjälpte mig in”. Här kan man ju stanna upp och reagera direkt, hur kunde jag tillåta han hjälpa mig in när han för 20 min sen ofredat mig?? Sanningen är den, att jag trodde aldrig att något mer skulle hända, jag var kraftigt berusad, och tänkte tyvärr inte klart. Det är självklart något som jag ångrar bittert idag, men nykter eller full, INGEN har rätt till mig och MIN kropp!!

Väl inne i huset hände det jag aldrig kunde tänka en tanke skulle ske. Det man hört andra berätta men tänkt att det händer aldrig mig.. Han drog in mig i min mammas sovrum, klädde av mig mina kläder och sen klädde av sig själv. Denna man som påstått att vi var familj, denna man som varit min CHEF i 2 år, denna man som visste om att jag är homosexuell, denna man som är 25 år äldre än mig. I min mammas säng väljer denna man att våldta mig. Där ligger jag med 90kg över mig, skriker, gråter och får bara fram ” NEJ!! SLUTA!! JAG VILL INTE!! JAG VILL INTE!!”. Jag hade ingen möjlighet att få bort honom, mina armar är fast.. Jag skriker så högt jag någonsin skrikit i mitt liv.. tårarna forsar fram, men han reagerar inte ens!
För vad som för mig kändes som 4 timmar av våldtäkt, slutade han när han var ”klar”. Där ligger jag, förstörd, skakar, gråtandes i fosterställning, i min mammas säng, i min mammas hem. Men det slutar inte här…

Han klär på sig, som ingeting har hänt. Han tar upp sin plånbok, tar fram 100kr som han lägger på min mammas nattduksbord, säger ”Tack så mycket” och går sedan där ifrån. Som om förnedringen inte var nog… ”TACK SÅ MYCKET?!?! FÖR ATT DU TOG IFRÅN MIG MINA RÄTTIGHETER ÖVER MIN KROPP OCH MOT MIN VILJA VÅLDTOG MIG?!?! Jag känner mig så smutsig, så utnyttjad man bara kan bli som människa. I skrivande stund, känner jag exakt samma sak som jag kände då.

Det sista sms:et jag skickade den natten, var till mitt ex, där jag skrev ”Han våldtog mig”. Hon ringde upp mig, men batteriet var så dåligt så jag ringde upp henne från min mors hemtelefon. Innan detta samtalet satte jag mig i duschen, försökte tvätta bort smutsen, skamen, gråtandes och skrikandes i duschen.. ”VARFÖR?! VARFÖR?!” Jag somnade med telefonen i örngottet. Vaknade upp, med en ångest som inte är av denna värld. Ringde märkliga samtal till mina närmaste, och blev tillslut hämtad av några familjevänner. Men jag sa inget, berättade inte vad som hänt.. skyllde på bakfylla.. för jag vågade inte..

Tack vare mitt ex, fick hon mig att berätta för min mamma vad som hade hänt, sedan för pappa, men innan de två hade jag själv berättat för mina två bästa vänner. Mina föräldrar var förstörda. Min bror kunde inte fortsätta jobba den dagen när han fick höra vad som hänt. De va totalt förkrossade, de skuldla sig själva, på massa olika sätt. Men det var inte ert fel, det var inte mitt fel, det var HANS fel!

Jag polisanmälde honom i Januari månad, jag fick genomgå så många förhör, de videoinspelade mig vid ett tillfälle. De förhörde alla mina vänner, de förhörde mitt ex, jag fick genomgå undersökningar på sjukhuset. De förhörde kuratorn på min skola och tog mina journaler där ifrån, men framförallt, de förhörde honom också. Vid olika förhör sa han olika saker, olika verisioner, olika händelser. Men han erkände att han körde bil, utan körkort och full!!
Men han minns hela kvällen den lördagen, han mindes allt, fram till han stannade bilen utanför min mammas hus. Sen minns han inget mer.. trovärdigt? Knappast… Utredningen pågick i 9 månader.. i September meddelade utredaren mig via telefon, att åtalet läggs ner. Dels för brist på bevis, men också för det skulle vara ”ord mot ord”…

Jag begärde ut kopior på alla förhör, på alla papper, ALLT! Jag ville läsa, jag ville förstå varför de inte ens kunde testa att få upp det i rättegång.
Till och med utredningsledaren sa att hon visste att han ljög! Jag spenderade ca 4-5 timmar att läsa igenom alla papperna, men det var så mycket information att ta in… detta hade ju hänt mig!! Jag pratade även med Polischefen som tagit beslutet att lägga ner åtalet, han förklarade vad jag kunde göra för att överklaga. Han visade väldigt mycket empati och förståelse gentemot mig och min situation.. Men när man gått igenom en sådan händelse och sen en så lång prosess med förhör och liknande, så orkar man inte. Man klarar inte hur mycket som helst…

Ett år efter händelsen, satte jag mig och läste igenom papperna igen.. Nu upptäckte jag en stor miss som kan har kunnat varit avgörande för utredningen… De hade inte tömt min mobil på meddelande och inkomande samtal under den natten… och i mina sms till mitt ex fanns ju ”bevis”!! Fan fan fan tänkte jag, hur kunde dem missa detta… jag kontaktade polisen om detta.. men då kom nästa problem som jag inte tänkt på.. jag hade ju bytt telefon.. Jag kunde aldrig få fram de smsen igen.. jag kunde inte bevisa mer än jag hade gjort..

Så idag går en våldtäcksman fri, en våldtäcksman som har en fru och 3 barn varav 2 flickor, som är helt ovetandes om vad som hänt.. Och mina tankar går till hans barn, hans fru… har han gjort samma sak emot dem som han gjort mot mig?

Jag gjorde allt jag kunde och förmådde.. jag kunde inte göra mer. Det jag kan göra idag är att berätta min historia, hjälpa andra att ta sig igenom liknande situatuoner, för tyvärr är detta något som händer kvinnor dagligen, det hände även mig….