Läsarkraft

Läsarkraft

Under den senaste tiden har jag haft många tankar och funderingar om mitt liv.Och kanske kan det jag skriver hjälpa någon annan.

Jag är en kvinna på 55 år, mitt liv är kanske inte så mycket mer annorlunda ännågon annans. Det som gör kanske gör mig lite mer olik (förutom att jag är unik)även om jag vet att jag delar det också med många är att jag är nykter alkoholistsedan 15 år tillbaka. Men det är inte min alkoholism jag vill berätta om…

Jag har precis avslutat en anställning som jag haft i cirka 8 år. Jag sa helt enkeltupp mig, vilket av många anses vara helt galet i dessa tider.

Jag har verkligen tyckt om mitt arbete som har varit inom missbruksvården, jag harälskat dessa samtal och alla möten med de människor som jag mött i mitt arbete.Det är människor som klivit snett i tillvaron och som är i stort behov av hjälp, jag vet att jag har hjälpt en del på livets trassliga stig. Jag har varit omtyckt av kollegor och klienter, dock inte av min chef.

Jag är en positiv, empatisk och humoristisk person. Jag trivs som bäst i möten med människor och jag har alltid arbetat med människor, kan inte tänka mig något annat. Utifrån den jag är så kunde jag inte ens i min vildaste fantasi tro att min chef fullt medvetet kränkte mig och särbehandlade mig. Men så har det sett ut.

När jag insåg att så var fallet, sökte jag hjälp av facket och tillsammans har vi haft möten med både chef och personalchef. Men till ingen nytta! Jag kan bara konstatera att cheferna håller varann bakom ryggen och vad det gäller mina kollegor så vågar ingen göra något, alla är rädda om sitt eget, vilket jag kan förstå eftersom några av mina kollegor har råkat illa ut tidigare. Alla blir tysta, alla ser/hör vad som händer, vissa reagerar starkare än andra, men ingen agerar. Jag har också varit en av dom som reagerat men inte agerat.

Jag valde att sluta när jag insåg att inget kommer att förändras, jag kan INTE förändra andra… endast mig själv. När min hälsa tog stryk på grund av sömnsvårigheter och mitt blodtryck steg trots medicinering då kände jag att Nu räcker det! En kraftfull känsla måste jag säga.

Något som bet sig fast i mig var när jag berättade om min arbetssituation för en vän till mig och hon säger följande: Nämen nu blir jag förvånad! Har du blivit utsatt för detta!? Det trodde jag aldrig skulle hända dig! -Varför inte frågade jag? Hon svarade – Men du är ju så positiv, stark, kunnig och alltid glad….

Så det jag vill säga är att Vem som helst, oavsett vem man är, kan råka ut för särbehandling och kränkningar! Alla kan bli mobbade! Den som blir utsatt för detta mår tillräckligt dåligt utan att behöva bli ifrågasatt om varför den blir utsatt! Om du ser/hör att någon far illa så fråga istället personen om det är något du kan göra för honom/henne.

Tack för mig

Bakom molnen lyser alltid solenlasarkraft